Sida 68
ägtenskapets behageligheter, blir lifvet icke mera en börda. Olika begrep om dessa behofs upfyllande, föreställa oss ofta en odrägelig fattigdom, der andre njuta ett hänryckande öfverflöd. Jag skulle derföre tro, att Lappen och Samojeden, på des med Renhudar betäckta dvärg-björks-bädd, utmed en god eldbrasa, under skygd af sitt renskins tält, närd af torr fisk och färskt renkött, då och då undfägnad af juemomjölk och kappatjalma, läskad af iskalla källsprång, vederqvickt af en för hvarf, omkring sällskapet, circulerande tobakspipa, fri för öfverflödets och maklighetens fölgder, gikt och podager, okunnig om andra krigsfärder än björnjagter, anser sig så lyckelig, så väl föresedd, som Europèen på eider bädden omgifven af yppighetens och öfverflödets rikaste förråder. Grönländaren, som på Skäldjurets bekostnad njuter alla lifvets behof, närd af des kött, klädd af des tarmar och hud, innan och utan upvärmd af des tran, lika härdad att frossa och svälta, lika färdig till lättja och möda, skulle förmodeligen, ehuru vida osnyggare och fattigare än Lappen, icke, utan ånger tillbyta sig de höfsade folkslags lif. Sjelfva Esquimauen, skulle anse sig bragt i elände, om han nödgades nära sitt lif med Fransmannens skalfrukter. Och att alt detta icke är en förmodan, utan en fullkomlig sanning, vitnar erfarenheten, i det
Källa: Project Runeberg ·
