Sida 367
XXVIII.
STOCKHOLMS HAMNAR, KAJER OCH BROAR
AF
V. E, LILIENBERG.
Hamnar.
Såsom hamnstad är Stockholm i liög grad gynnadt af naturen. Vattenområdet är vidsträckt och vattendjupen tillräckliga, tidvatten förekommer ej, och fartygen ligga skyddade för alla vindar. Strömmen blir aldrig så stark, att den hindrar själfva hamnrörelsen — endast trafiken genom Norrström måste under flodtiden understundom på kortare tider afbrytas — ej heller äro uppslamningarna af någon betydenhet, hvarför upprensningar endast behöfva ske i de inre vikarna och sunden. Då hufvudstadens hamn kan sägas vara nästan färdigbildad af naturen, så återstår endast att förse stränderna med kaj infattningar samt ordna lastnings- och lossningsplatserna, för att göra den till en af de yppersta i Norden. Två olägenheter finnas dock, hvilka ej stå att öfvervinna: den långa och besvärliga inseglingen från öppna hafvet ocli vintrarnas is, som hindrar sjötrafiken ungefär tre månader af året.
I äldsta tider var fördelningen af land och vatten inom Stockholm helt olika mot i våra dagar. Vid stadens grundläggning gick vattnet nästan upp till Öster- ocli Västerlånggatorna samt i norr till Klara kloster ocli »Brantbergets» fot, vid norra sidan af nuvarande Gustaf Adolfs torg, o. s. v. Genom vattenytans gradvisa sjunkande ocli framför allt genom utfyllningar hafva stränderna så småningom utvidgats till de lägen de nu intaga. Under stadens första utvecklingsperiod fanns åt saltsjösidan endast en allmän lastbrygga, kallad »Fiskastrand», belägen utanför muren, vid nuvarande Skeppsbrons södra ända, och åt Mälaren likaledes endast en benämnd »Kornhamn»,
Källa: Project Runeberg ·