Sida 114
Planscher och Kartor
92
BANKVÄSENDET.
De enskilda kreditanstalterna äro i kontrollhänsyn ställda direkt under chefen för finansdepartementet, hvarjämte den såsom biträde åt departementschefen i berörda afseende sedan slutet af 1860-talet fungerande bankinspektören utöfvar ett fortgående öfverinseende. Därjämte är för hvarje särskild bankinrättning af vederbörande konungens befallningshafvande tillsatt ett ombud, som å denna myndighets vägnar är närvarande vid upprättandet af den öfversikt öfver bankens ställning, som det åligger hvarje bankinrättning att månadtligen insända till finansdepartementet för offentliggörande. Dessutom skall äfven den årliga revisionsberättelsen insändas till finansdepartementet för att införas i allmänna tidningarna.
I sammanhang med de ofvan omnämnda författningarna, hvarigenom vårt bankväsen närmast är ordnadt, torde böra erinras, att åren 1873 och 1875 genom konventioner mellan Sverige, Norge och Danmark ett gemensamt, på guld grundadt myntsystem införts för de tre nordiska länderna, och att hithörande förhållanden fått sitt närmare bestämmande genom lagen om rikets mynt den 30 maj 1873.
*
Clenom de af kungl. maj:t den 12 maj 1897 sanktionerade lagar, hvilkas hufvudsakliga innehåll här ofvan berörts eller antydts, har en på dagordningen länge stående fråga slutligen fått sin lösning. De enskilda bankerna skola sålunda ocli med tillämpning af vissa öfvergångsstadganden, hvilka meddelats i sjette kapitlet af lagen för Sveriges riksbank, småningom upphöra såsom sedelutgifvancle banker. Under afskrifningstiden äga dessa banker att hos riksbanken tillgodonjuta åtskilliga i öfvergångsstadgandena närmare angifna förmåner, och själfva denna tid är indelad i två perioder, den ena omfattande åren 1899—1903 och clen andra åren 1904—1908. De nämnda förmånerna, hvilka bestå i kreditiv ocli rediskonteringskredit på gynnsamma villkor, äro större under clen förra perioden, med hvars sista år de nu gällande oktrojerna tilländagå, än under clen senare. De få åtnjutas under liufvudsakligt villkor, att de enskilda bankerna, utan att indraga något af de afdelningskontor, som de haft i verksamhet den 1 januari 1896, vid den tidpunkt, då lagen om Sveriges riksbank träder i kraft eller den 1 januari 1899, afstå från att begagna den sedelutgifningsrätt, som de hafva till oktrojernas tilländalöpande med år 1903.
Det på många håll lifligt åtrådda målet, att Sveriges riksbank skulle blifva en centralbank med ensam sedelutgifningsrätt, liar sålunda nu lag-stadgats. Med afseende på den blomstrande ställning, som de enskilda bankerna på det hela förmått att förskaffa sig, kan det synas öfverraskande, att den enskilda sedelutgifningsrätten kunnat så jämförelsevis lätt »afskrif vas». Men ser man närmare på förhållandena, visar det sig, att liufvudfrågan, nämligen den om sedelutgifningsrättens öfverlämnande till riksbanken allena,
Källa: Project Runeberg ·