II. Influensan i kliniskt hänseende, af F. W. Warfvinge

STITEESIEETESE SES ELI feberrörelser mot aftonen, men i de mera intensiva fallen har en temperaturstegring till 38,50—409 "varit vanlig under 3—4 dagar, och någon gång har kroppsvärmen uppgått till 419. Särdeles regelbunden har denna temperaturstegring ej visat sig, dock kunde i allmänhet för utpräglade fall en viss typ urskiljas. Vid tiden för temperaturens sjunkande, men äfven annars, har ej sällan ymnig svettning instält sig. Snufva har under denna epidemi ingalunda varit ett bland sjukdomens mera framstående symptom, hvarföre denna föga gjort skäl för benämningen »ryska snufvan» Retnings tillstånd hos nässlemhinnan har visserligen funnits i en stor del af fallen, men en starkare snufva med riklig afsöndring har hört till undantagen. Nästan från början ha de sjuke, åtminstone i något så när intensiva fall, besvärats af torr, smärtsam, krampaktig hosta, med svåra attacker påkommande dag och natt. Härvid har expektorationen varit ingen eller obetydlig och i senare fallet bestått af gråaktigt slem, först senare ha sputa stundom blifvit något rikligare och af puri form beskaffenhet. Heshet har emellanåt förekommit. Stun dom ha de sjuke besvärats af en oppression öfver bröstet, hvartill respirationsapparatens tillstånd ej gifvit någon för klaring, utan som måst tillskrifvas störd innervation; den har också i många fall företett märkbara exacerbationer och remissioner, stundom har den varit förenad med en känsla af svår ångest. Vid undersökning af lungorna hos en pa tient med ren, ej komplicerad influensa har man vanligen, trots den häftiga hostan och oppressionen, ej funnit något abnormt mera än på sin höjd några sibilerande och sonora rassel spridda i lungorna. Senare har rätt ofta en verklig bronkit och ej sällan en katarral pneumoni tillkommit såsom yttring af influensainfektionen. Digestionsorganen ha i svårare fall företett rubbningar: tungan har från början varit lindrigt belagd och aptiten då lig, hvarjerite äckel, kräkningar och diarré stundom före kommit; deremot har i lindriga fall aptit och digestion ofta varit oförminskade. Rätt ofta har sväljningen varit smärt sam, och vid inspektion har svalgslemhinnan visat sig hy perämisk, men föga eller icke ansväld, och utpräglad angina