Sida 1
FÖRSTA KAPITLET.
OM PFALTSZWELBRiiCKISKA FURSTEÄTTEN.
Omkring år 900 efter Kristi födelse, och under de sista kejserliga afkomlingarna af Karl den store, leide uti Bäjern en ganska mägtig man, benämnd Leopold, förmäld med en grefvinna från Schwaben. Han deltog i härtågen mot hedningarna och föll sluteligen i ungerska krigen. Sonen upphöjdes till hertig af Bäjern, men deltog sedermera i ett uppror mot kejsaren och blef afsatt. Hans efterkommande måste intill år 1079 åtnöjas med värdigheten af pfaltsgrefvar till Scheyern. Då för tiden förstod man med ordet pfaltsgrefve en sådan herre, som hade sitt säte på något af kejsarens slolt eller så kallade pfalls (palats), och som derstädes i hans namn skipade lag för den kringliggande nejden. Sedermera antog slägten namnet grefvar af Wittelsbach, ett slott öster om Augsburg. En bland dem, Otto den större, hade under kejsar Fredrik Barbarossas italienska fälttåg utmärkt sig genom ovanlig tapperhet$ uti honom blef derföre slägten ånyo upphöjd till hertigar af Bäjern och sonen derjemnte till pfaltsgrelve vid Rhen. Detta var ättens äldre blomningstid, så lysande, att tvenne dess medlemmar, Ludvig och Rupert, vunno kejsare-värdigheten. Men vid samma tid började man inom slägten dela besittningarna; först i två grenar, Fryxells Ber. XI. 1
Källa: Project Runeberg ·