Sida 81
mont liöll på alt blifva ett obehagligt uppträde. Fransmannen i sin berättelse derom anklagar Björenklou för envishet och tadlar hans långa och långtrådiga uppsatser. Det sednare var tidens och i synnerhet tyska kansliernas bruk. Ilos sina samtida åtnjöt Björenklou stort anseende som cn ganska skicklig statsman ; ocli Karl Gustaf yttrade: jag har i min Ijcnst icke någon bällre teolog och samvelsman än Björenklou.
I början af förmyndareregeringen ulniimndes Björenklou till liofkansler och 1664 till riksråd. Här slöt han sig inom kort till Bjelke-partiet, och blef sålunda en motståndare af sin förra lärjunge, Magnus Gabriel De la Gardie. Denne sednares högdragenhet skall hafva dcr-till bidragit. Så säger ryktet. Vi älska dock alt tro, det orsaken varit Björenklous öfvertygelse om Bjelke-partiets bättre afsigter.
Det finnes ingenstädes uppgifvet, alt Björenklou röstat för olagliga donationer, och vid den skeende efterräkningen var mot honom nästan ingenting att påminna. Alt af främmande magter mottaga vängåfvor, mutor; der-till blef han flere gånger frestad; men, oss veterligen, aldrig förledd.
Samtida skrifter uppgifva an Bjelke, än Björenklou såsom ledare för det af oss så kallade Bjelke-partiet. I den tidens handlingar och i synnerhet inom rådet, framstår dock alllid Sten Bjelke såsom den verksammaste, förnämste, nästan enda synliga hufvudmannen. Kanske var det Björenklou, som förberedde och hcrnligen styrde allt. Ofta författade han vidlyftiga uppsatser till försva-raude af sitt partis åsigter; men i de mundteliga striderna deltog han nästan aldrig.
Så var det äfven i andra fall. I förhållande till sin stora lärdom, erfarenhet och anseende, höjde han ganska sällan sin stämma i rådet. Kanske var han en af dem, som bättre föra pennan än tungan; en af dem, som i öfrigt rättsinniga och beslutsamma, känna sig buudna af förlägenhet, då det gäller att med kraftfulla ord djerft träda en aunau under ögouen. Denua svaghet
«
Källa: Project Runeberg ·