Sida 109
fullmogen konung. Men vi hafva nu reda* en gång bedt hans majestät att antingen vistas här eller tiU sin tjenst hämta några af rådet. Komma vi én en gång med samma förslag, blir det illa taget af konungen. Tiga vi stilla, så blifva vi af folket t adlade, såsom de der försumma rikets rätt 4.). Slutligen skulle man dock om igen bedja konungen, att i trakten kring Wenersborg utse någon säker ort och dit och till laglig tjenstgöring nedkalla någon större eller mindre del af rådet. Men äfven detta förkastades. Karl stannade i Wenersborg nästan hela vintern, utan att någon af rådsherrarna fick mer än tillfälligtvis der infinna sig.
Rådets obehag härvid blef än mera ökadt. Dess fiender började tvärt emot sanna förhållandet säga och utsprida, atl konungen kallat rådsherrarna till Wenersborg; men att dessa undandragit sig resan 2). De hög-modiga grefvarna och friherrarna, hette det, ville ogerna ödmjuka sig till den under g ifv enhet 9 som var nödvändig, när man vistades kring konungens person. Förtalet utsåddes både inorn och utom 3) Sverge och väckte öfverallt bitter ovilja. Rådsherrarna kunde ej heller urskulda sig, utan att anklaga och i och med detsamma än mera mot sig uppreta konungen. De måste tiga och tåla, äfven det orättvisa tadlet.
Från och med den 2 Okt. 1675, till och med d. 12 Mars 1676 har således Karl den elfte slyrt Sverges rike utan alt dervid höra sina lagliga rådgifvare, och endast med ledning af enskilda gunstlingar och säng» kammarråd. Allt detta var i hög grad stridande mot bruk, lag och konungens ed. Det var icke blott en förberedelse, utan ock en verklig begynnelse till enväldet. Konungens länge närda fiendtlighet mot rådet hade också i och med dessa uppträden kommit till fullkomligt utbrott.
1) Rådsprot. d. 43 Jan. 1676.
2) Rådsprot d. 20 Nov. 1675 och d. 15 Jan. 1676.
3) Bond. 4:to. JU 90. Samuel Månsson (Åkerbjelm) till C.
Bonde. London d. 20 Jan. 1676.
Källa: Project Runeberg ·