Sida 319
ordentligt stort uppseende, och Karl sjelf blef icke blott uppbragt, utan ock orolig; i synnerhet deröfver, att liff-länningarna, utan att göra uppror elier våldsamt motstånd, likväl ihärdigt vägrade att godkänna den pågående reduktionen. Alla voro i hög grad nyfikna att se, huru konungen skulle bete sig i denna svåra och invecklade belägenhet.
BRYTNINGEN 1687 OCH 1688 OCH OM DE »lEDBRAGTA
GODSEN.
I ofvannämnde brydsamma belägenhet tycktes Karl till en början stanna vid den åsigt, att man borde undvika våld och ännu en gång söka med godo vinna lifflännin-garnas medgifvande. Derhän syftade åtminstone några hans vid denna tid tagna åtgerder. Landets general-guvernör, hvilken förut också tjenstgjort som konungens egen guvernör, riksrådet Krister Horn, var nu en sextio års man och ansågs för gammal och svag til! så kinkig plats. Han fick afsked och i stället sattes Jakob Johan Hastfer, som visserligen var en konungens gunstling, men derjerante född i det med Liffland närbeslägtade Estland och härstammande från en af korsherrarnes medbröder. Tillika och efter Hastfer blef Liev/en, en verklig liffländare, utnämnd till öfverste vid lifgardet och alltså till högsta vårdaren af konungens personliga säkerhet. Begge dessa befordringar framhöllos som artigheter och förtroendebevis mot liffiän-ningarna. Man sökte ock med utvertes åthäfvor inverka på sinnena, och Hastfer, som general-guvernör, uppträdde med en förut osedd ståt och myndighet. Äfven list skulle användas; så sades åtminstone. Det var nämligen vid detta tillfälle 1687, som den nya, förut omtalade arfhyllningen borde afläggas 1). Lifflänningarnas för detta tillfälle beräknade ed blef i förväg uppsatt och så ställd, alt de genom densamma skulle afstå sina hittills gällande friheter
4) Se Del. 46, sid. 245.
Källa: Project Runeberg ·