Sida 26
velat undandraga sig allmänhetens, och i synnerhet Stock-holmsboarnas ögon.
Vanligtvis fann konungen mycket nöje i våldsamma och vågsamma ridter. Det var vid dylika tillfallen icke
just serdeles angenämt att vara hans gunstling och som
sådan nödgas deltaga i de ofta halsbrytande öfningarna. Den oförvägne Axel Wachtmeister var också vanligtvis den, som trognast och lyckligast gjorde sällskap, när det så under fyrsprång bar i väg öfver diken, murar eller den mest stenbundna och klippfulla mark. Stundom inträffade dervid olyckor än med den ena, än med den andra i sällskapet; men
man tröstade sig då med det gamla ordspråket, att den, som gifver sig i lek, får lof att tåla lek. Och såsom en lek älskade och sökte konungen dessa vådliga tidsfördrif.
Stundom plägade han t. ex. spränga i sporrstreck mot någon af sina följeslagare, sätta sin fot under dennes stigbygel, lyfta honom från sadeln och på samma gång med en stöt för magen vräka honom från hästen. Och när det lyckades, och kamraten störtade till marken, utbrusto konungen och de andra herrarna i högljudda gapskratt. Vid sådana tillfällen skonade han ingalunda sin egen person och råkade också ut för allehanda olyckor. Ar 1681 red han omkull vid Kungsör och bröt utaf samt splittrade benet så svårt, att mer än ett helt år gick förbi, innan skärfvorna kunde uttagas och såret läkas. Med exempla-risk styrka undergick han den både ^.ngsamma och plågsamma behandlingen, hvilken blef så mycket svårare, som man en gång lade öfver såret ett omslag, som af misstag blifvit genomdränkt af skedvatten, hvilket förorsakade konungen en förfärlig sveda. Så svåra och långvariga plågor mägtade likväl icke lära honom mera försigtighet •eller stäfja hans ryttarelynne. Ar 1682, och innan benet ännu hunnit läkas, skref han till den då 61-åriga Asche-berg: Jag längtar mycket efter herr fältmarskalken, så utt vi måtte ännu en gång få den glädjen att i hvar-
På sidan nämns Axel Wachtmeister
Källa: Project Runeberg · ·

