Sida 81
vid nämnde nattvardsgång tydligen inses af en hvar. Hon lät derföre till dödsbädden hämta de kungliga barnen och gaf dem tillsammans och hvar och en serskildt de ömmaste förmaningar och lärdomar. I synnerhet förehöll hon prins Karl de dyra pligter, till hvilkas uppfyllande han var kallad. Sista samtalet med enkedrottningen var vänligt och innehöll icke ett ord, som erinrade om de fordna olyckliga misshälligheterna. Afskedet från konungen blef serdeles rörande. Nu först tycktes Karl inse, hvad han egt, och hvad han höll på att förlora, och sanningen af hvad man redan från början sagt honom; nämligen, att det bodde en engel i Ulrika Eleonoras hjerta. Nu ändtligen blefvo konungens hittills förhållna ögon öppnade. Engeln stod fram för hans blick och vältade den hårda stenen från hans eget bröst. Och ur detta förut slutna hjerta frambröt nu en kärlek och en sorg, långt häftigare, än någon kunnat vänta af den starke och stelsinnade mannen. Karl smälte i tårar; och man såg honom dagligen och stundligen vid drottningens bädd ängsligt och personligen deltaga i all den vård och skötsel, som kunde komma i fråga. Hennes tålamod i lidandet och hennes allt uppoffrande ömhet hade ändtligen besegrat hans kalla sinne och verklig-gjort psalmens herrliga ord:
Att intet finns,
Som icke vinns
Af kärleken, som lider.
Nu ändtligen fick alltså Ulrika Eleonora njuta den ljufva, den efterlängtade, men hittills saknade hugnaden att se sig älskad af sin make, af sina barns fader. Glädjen här-öfver uttalade sig i hennes strålande blickar och tacksamma ord. Men också i denna stund, ännu i sista stunden tänkande förnämligast på andra, ville hon begagna konungens rörda sinnesstämning och förnyade derföre sina fordom hårdt tillbakavisade böner om mildhet och skonsamhet mot undersåtarne; och i synnerbet mot dem, som lidit af reduktionen. Ja, hon uppräknade serskildt så många, Fryxells Ber. XIX. g
Källa: Project Runeberg ·