Sida 5
befäl vid norrska gränsen, men till konungens närmar© förtroende kom han aldrig mer. Det rådande partiet fruktade emellertid, att något sådant kunde inträffa, och ville derföre nödvändigt få honom bort ur riket. Man föreslog ock, att han borde omigen som general-guvernör skickas till Pommern. Königsmarck ville ej. Han var krigare, och önskade att blott som sådan blifva anställd; men krigsbefälet i Pommernpåstod han, vara så ringaatt det knnde ganska väl af en vanlig öfverste bestridas. Dessutom stod han, som förbemäldt är, i fiendtligt förhållande till Stralsunds borgerskap o. s. v. Men ingenting ' hjelpte. Oaktadt alla ursäkter och undflygter måste han begifva sig till den motbjudande platsen.
Emellertid hade Karl den elfte från och med sin tronbestigning 1672 börjat med allvar och stränghet utföra 165 5 års reduktionsbeslut. Gamla Königsmarck var en bland dem, som skördat mesta nyttan af föregående slösande förvaltningar. Han hade fått stora förläningap, serdeles i Bremen, och ansågs hafva vid sin död åtnjutit 130 till 140,000 riksdalers årlig inkomst. Den reduktion, Karl den elfte nu 1673 började anställa, afsåg icke blott en fjerdedel af alla dessa förläningar, utan ock slägtens grefskap, Westervik, hvilket reduktionen redan 1656 velat taga, men som Karl Gustaf då återgaf. Nu och vid pass 1674 ämnade Karl den elfte indraga detsamma. Men han och fäderneslandet kände sig i behof af nu varande innehafvaren Otto Wilhelms värja och fältherreskicklighet. Karl den elfte måste derföre beqvämä sig att följa den eljest tadlade grundsatsen; nämligen, att icke med för stränga indragningar stöta en utmärkt man för bufvudet. Från reduktionens fordringar gjordes alltså till fördel för Otto Wilhelm Königsmarck några undantag, genom h vil ka han fick behålla flere betydliga inkomster af grefskapet 1); hvar-
0 R iksregistrat. d. 18 Juni 1675, samt Nordin, fol. bunden 30. Kungl. brefvet d. 23 December 1675, samt (k 10 April 1678.
Källa: Project Runeberg ·