Sida 72
eller åtminstone för undersåtarnes ovilja; — och isynnerhet genom misstanken, att detta allt skedde med djup beräkning att sålunda bereda sig sjelf väg till kronan. Svenskarne, höga och låga, fattade mot nämnde hertig ett allmänt och bittert hat, och redan i Augusti 1698, och genast efter hans bröllop, omtalades, huru rikets förnämsta män sinsemellan uppgjort hemliga, men starka öfverenskornmelser om att icke lemna Sverges krona åt holsteinska huset .
Man kunde också i detta hänseende stödja sig på lagens tydliga bokstaf. Till grund för de kungliga prinsessornas arfsrätt låg nämligen Norrköpings förening 1604, och denna tillerkände tronföljden åt den konungadotter, som »äldst och oförsedd» är. Sedan Hedvig Sofia nu blifvit förmäld, var således Ulrika Eleonora ovedersägligen närmsta tronarfvingen. Hedvig Sofias namn blef ock ur kyrkobönerna uteslutet, cinedan hon ansågs numera höra till ett främmande furstehus. Detta redan 1698. Sinnena förbittrades än mer, när hertigen år 1699 lockade Karl in i danska kriget; och likaså till det yra och dyra hoflefvernet vintern mellan 1699 och 1700.
Till den blott tioåriga Ulrika Eleonora vände sig derföre de flesta blickarna. Man hyste redan förut en viss ömhet för denna unga furstinna, som längesedan förlorat sin mor, och snart likaledes sin far, och som var om ej hatad, åtminstone mycket tillbakasatt af sin hittills allrådande farmor. Deltagandet för en så olycklig barndom ökades genom kringlöpande berättelser om hennes fromma och ödmjuka sinne. Den ifver, hvarmed man omfattade hennes sak, torde likväl hafva härledt sig mindre från tillgifvenhet för hennes person, än från den allmänna ovilja, som hertigen af Holslein sig ådragit.
En ytterligare driffjeder, ehuru vid denna tid föga omtalad, kan dock anas. Envåldsmagtens afskaffande
På sidan nämns Ulrika Eleonora, Hedvig Sofia
Källa: Project Runeberg · ·


