Tillbaka Read Runeberg

27. Karl den tolftes regering. H. 7. Karl den tolfte och hans samtida

Originalsida 27
Originalsida 27
Originalsida 26
Originalsida 27
26–27

På sidan 27 nämns Adam Ludvig Lewenhaupt

Sida 27

fallit, flck man vända si? till någon bland de öfriga. Under schackspelet utsåg han likaledes pii pjes, hvil-ken skulle ensidigt och med de öfrigas uppoffrande drifvas framåt. Borttogs den, valdes en annan. För allt, sotu icke passade tillhopa med den för tillfället rådande planen eller afsigten, hade konungen intet öga. Viljan var så öfvervägande stark, alt den inverkade på uppfattningsförmågan. När t. ex. år 1708 Piper och Leweubaopt ville mot Karls önskningar gä till Pleskow, förklarade han sådant omöjligt för de stora skogars skull, som lägo i vägen. Men kort derefter, när han sjelf ville gå till Ukrän, såg han intet hinder i Seve-riens mellanliggande än större skogar. — År 1711 förbjöd han riksdag; emedan hette det, pesten gjorde folkrika möten vådliga. Men samma pest, samma vada, hindrade honom icke från att på samma gång anbefalla än större samlingar; nämligen hopdragandet af de troppar han sjelf ville hafva utsända till Pommern. — Af naturen älskade han upprigtigliet hos sina ämbetsmän och tålde till eu viss grad deras motsägelser. Men icke så, när dessa blefvo ihärdiga, och i synnerhet, när de gällde någon bland gunstlingsplanerna. Då sköt han slutligen den besvärliga fritaligheten åt sidan. Följden blef, att hans förtroende mer och mer tillföll personer, utmärkta mindre genoin upprigtig sjelfsländighet än genom blind lydnad; t. ex. en Feif, Grothujeo, Hård, Lagercrona, Lybecker, Mejerfelt, Reenstierna m. fl.; hvaremot de flesta dåtidens aktningsvärdare herrar, t. ex. Ilorn, A. L. Lewenhaupt, Stenbock, Wacbtmeister och Wrede slutade med att hafva mer eller mindre fallit i onåd. — När Karl ej mäglade soin regent eller segrare framtvinga sin vilja, blef han i stället sjelf af samma vilja, af samma envishet tvingad att i strid mot sin ursprungliga stolthet tillgripa stämplingar, skrämskott och mutor. Vi minnas de i Polen utdelade kud-görelserua, hotelserna, penningemedlen. En fians skrif-velse till Stenbock redan 1702 visar på elt enda bhd alla Ir* sälten. Man skall, skref konungen, säga inne-

På sidan nämns Adam Ludvig Lewenhaupt

Källa: Project Runeberg · ·