Sida 37
den misshushållande och derföre alltid tomhändte konungen.
Den andre var öfverståthållaren, riksrådet Gustaf Adam Taube, en utmärkt duglig och kraftfull man, derjemnte en trogen anhängare af konungen och nitisk befordrare af dennes planer.
Den tredje var generalmajor Schwerin, ett godt hufvud och en duglig infanteri-general; för öfrigt mindre väl beryktad, varande nämligen anklagad för tve-gifte och beskylld för lycksökeri, opålitlighet, oroligt lynne o. s. v ’).
En fjerde var general Silfverhjelm; han, som 1718 nödgade Fredrik att afstå från den obetingade hyllning, hofvet af krigshären fordrade2). Sedermera ändrade han tänkesätt och blef allt framgent liksom Taube en ifrig befordrare af Fredriks planer.
Att Ulrika Eleonoras gunstlingar, Barck, Duben och Höpken, hafva mer eller mindre deltagit i stämp-lingarna, är troligt; ehuru mindre kändt. Huru Gustaf Cronhielm och Maurits YTellingk, dock endast för en kort tid, ingingo i samma liga, skall framdeles berättas.
Utom dessa högre ämbetsmän hade konungen fiere obetydligare gunstlingar hvilka begagnades an för ett, än för annat ändamål; ej sällan som handtlangare vid de mer och mer förekommande kärleksäfventyren. Mest omtalad bland dessa smägunstlingar som man kallade dem, var hofstallmästaren, tysken Wiebel, hvilken konungen slutligen upphöjde till både öfverkammarherre och friherre. Kammartjenaren Wilcken hade ock sin verksamhet och sitt namn. En annan benämnd Ost-
1) Danska min. br. (i 5 Aus ¡724. Den m\cket mörkare beskrifning, som ösierrikiskn minist-rn Freitag i bref af (i. 9 Juni 1722 om honom lemnai, lider troligen genom inflytande af den fiendskap, som dä for (iden rådde mellan dossa båda horrar.
2) .‘Sii.
Källa: Project Runeberg ·