Sida 7
Vi ock ganska grannt Ha oss här bekant,
Att er dater varit slätta;
Fast uti vår stad I på vaktparad Efter vanligheten sprätta.
Fastän rädd om lädret, Näsan högt i vädret I på Kastenliof 1 ) er sätter
Och aj kronans y'mg, Som ej mer är tung,
Edra tomma magar mätter.
Borgargossar blå, Som ha' lust att stå,
Om det en gäng skinnet gäller,
Låt oss allihop Hvar en gardes-glop Ge en örfil, så det smäller!
Ir.gen inqvartering, Eller nan förtäring Skall man gifva slika mesar.
Vill det gälla mer, Innnn kort man ser,
Att vårt borgerskap sig reser.
Otvifvelaktigt är, att dessa och dylika verser hafva hos den stora hopen bidragit till uppglödgning af det lågande hat, som sedermera icke kunde släckas förr än med Lewenhaupts och Buddenbrocks blod.
Sist beskrifna sång visar för öfrigt en hufvud-stadens och i synnerhet borgerskapets sinnesstämning, som har några rätt märkliga jemnförelse-punkter med den af år 1789.
Genom hemkomna soldater och matroser samt genom hvarjehanda partilöpare fick slutligen sjelfva allmogen någon, ehuru ofta vanställd kunskap om dessa förhållanden och derigenom också anledning till oro, ti!I missnöje, till förbittring; äfven till åtskilliga egna åsigter, stundom sanna, stundom förvända; allt efter arten af de rykten, som spriddes kring landet, och åhörarnas förmåga att dem bedöma. Bönderna visste, t. ex. att krigspartiet hade sin förnämsta styrka på riddarhuset, och att konungen, sig sjelf lemnad, önskat bibehålla freden. Till följe deraf hördes några bland dem knotande omtala, huru adeln ensam vore orsak till kriget; — huru adeln med flit detsamme
‘ ) Ett då varande kaCehus.
Källa: Project Runeberg ·