Sida 261
prinsessan, att hon hört, det hennes samtycke blifvit i rådet anmäldt; men alt hon aldrig gifvit och aldrig skulle gifva detta samtycke, på annat villkor än att prinsessan uppfostrades i Stockholm. Jag svarade, att, om mina ord inför rådet förklarades ogrundade, kunde jag ej längre behålla mitt ämbete. Kronprinsen bekräftade dock mina uppgifter, och dermed var saken afgjord.
Emedan ingen utom tronföljare-paret och Tessin tyckes hafva öfvervarit dessa vigtiga samtal, kan ef-terverlden näppeligen afgöra, hvilkendera berättelsen är enligast med sanningen; och vi hafva deriör inryckt begge två till den kraft och verkan, de hvar för sig kunna ega, Att dömma af såväl personernas lynne som berättelsernas innehåll är ingendera fullt pålitlig. Båda förtiga den vigtiga omständigheten, att iörlofningen redan förut varit påtänkt och till en del afgjord. Båda söka att på ett för sig fördelaktigt sätt framställa de vigtiga samtalen; men ingendera har derom uttalat hela sanningen.
Vi anföra nu, hvad om denna underhandling är från andra håll ') bekant.
Förslaget skall hafva först utgått från danska hofvet och, säges det, från grefve Bernstortf2). I Maj 1750 vände man sig dermed till franska sändebudet i Köpenhamn Le Maire, hvilken genom sin ämbetsbroder i Stockholm Havrincourt genast derstädes framlade förslaget, då det också blef af konungen, det unga hofvet och regeringen med välvilja mottaget. Men kort derefter föreföllo på Drottningholm och troligtvis med anledning af prinsessans blifvande uppfostran, de tvister, om hvilka vi anfört ofvanstående tvänne berättelser. Antagande, att saken blifvit bi-
1 ) Se minister-bref från Köpenhamn 1750, samt en i Utrikes Departementets arkiv befintlig uppsats i ämnet den 14 Nov. 1765, författad af K. G. Löwenhielm.
2) I Lovisa Ulrikas bref till hennes bror Aug. Wilhelm den 18 Februari 1750 (H. excell. grefve Manderströms samlingar)
Källa: Project Runeberg ·