Sida 157
manufakturerna och de Ster i starkare fart satta jernbruken miste genom jemnförelsevis större bide anseende, vinst och dagspenning iocka till sig folket. Förbises bör ej heller, att af de lin, som Hattarna lemnade it landtbruket, blef jemnförelsevis blott en mindre del beviljad åt skattejordens oadliga, utan nästan alltsammans åt frälsejordens adliga egare, nämligen sådana, som redan hörde eller skulle lockas till det regerande partiet. Nämnas bör ock, att landet under åren 1746 och 1747 hemsöktes af svåra missväxter.
I allmänhet tyckes jordbruket icke hafva blifvit synnerligen utvidgadt. Årliga införseln af spannemål var mellan 220 eller 400,000 tunnorl), stigande till ett värde af 1£ eller 2 millioner d. s. m. Priserna på säd och på några andra landtbruks-alster kan till en del bedömmas af nedanstående tabell 2). (Se nästa sida.)
Åfven boskapsskötseln gjorde ringa framsteg. Man införskref väl en ädlare get- och i synnerhet fårafvel; men detta mer för manufakturernas, än för landtbrukets, för sjelfva boskapsskötselns skull. Den sistnämnde stod så lågt, att dess alster icke på långt när fyllde innevånarnes behof, och man måste utifrån köpa en stor mängd viktualievaror, smör, ost, kött m. m. samt hudar. Åfven på detta sätt gick en myckenhet penningar ur landet, hvilket än mer fördröjde dess förkofran. Enligt då rådande tidsanda, trodde man sig kunna genom reglementeringar och förbud motarbeta eller afhjelpa bristen, och åren 1741 och 1745 förböd
') Ar 1721 infördes blott 157,792 tunnor. Orsaken? Månne fattigdom, brist på mynt att betala med? — Modéer sid. 166 beräknar för Uren 1739—1770 årliga införseln i medeltal till 378,109 tunnor säd (utom mjöl och gryn), 18,654 L8 smör, 46,665 LiC ost, 23,255 I»iC talg, m. m. Värdet af införseln omkring 1740 utgjorde för spannmål 1,260,754 och för viktua-lier (utom fisk) 241,175 d. s. m.
Källa: Project Runeberg ·