Sida 58
rSdet egde fatta nägra regeringsbeslut; bida delarna enligt den grundsats af parlamentarisk styrelse, som låter folket välja riksdagsmän och riksdagsmännen välja rådsherrar. — Man har ofta och gäckande omtalat, huru svenska folket styrdes af en namnstämpel; men i sjelfva verket styrdes det af sig sjelft, af sina egna ombud; ty namnstämpeln var ingenting annat än det yttre tecknet och bekräftelsen på de beslut, som svenska folket genom sina lagliga ombud vid riksdagen, nämligen ständerna, fattade, och genom sina lagliga ombud inom regeringen, nämligen rådsherrarna, verkställde. Märkas bör ock, att ko-nungamagtens här omtalade inskränkning var framkallad af det sätt, hvarpå Karl den tolfte hade missbrukat sitt envälde. Man erinrade sig, huru under polska afsättnings-kriget svenskarna oupphörligt bådo honom om fred med August, och skydd mot Ryssland; men förgäfves. Man erinrade sig, huru under åren 1710—1714 och då varande förfärliga nöd, både råd och ständer ville rädda fäderneslandet genom att sluta fred med någon eller några bland fienderna; men huru den i Turkiet liggande Karl tillintetgjorde alla sådana försökl) och dymedelst störtade riket i än djupare elände. Det blef för den skull under de följande tiderna en hos svenska folket tämligen naturlig och berättigad önskan att genom några grundlags-stadganden gifva ät råd och folkombud tillräcklig magt. att för händelsen af likartade framtida förhållanden kunna mot en förvillad konungs åsigter, vidtaga de åtgerder, som till fäderneslandets räddning pröfvades nödiga.
Planerna 1745—1749 till konungamagtens utvidgande hafva vi redan omtalat, likaså huru och af hvilka anledningar de misslyckades.
Det sätt, hvarpå ständerna 1741, oaktadt starka motsägelser inom rådet framtvingade angreppet mot
') 25. 172—220.
Källa: Project Runeberg ·