Sida 296
m. m. Hittills hade man i början af riksdagsbesluten plägat införa några ord till beröm för rikets konung och för dess styrelse-åtgerder; men här-utinnan iakttogs denna gång en fullkomlig och betydelsefull tystnad. Deremot omtalades, huru ständerna med billig och välförtjetä tacksamhet och beröm erkände, att rådet hade sedan sista riksdagen med nit, vaksamhet och oförtruten och behjertad omsorg vårdat sitt dyra kall samt gått konungen med trogna råd tillhanda. Den 21 Okt. upplöstes riksmötet. Den dervid hållna afskeds-predikan hade till ingångsspråk *): Så förmanar jag nu, att man för all ting hafver böner, åkallan, förböner och tacksägelse för alla menniekor, för konungar och för all öfverhet, på det vi må lefva i ett roligt och stilla lefverne i all Gudaktighet och ärlighet2).
TJUGONDESJUNDE KAPITLET.
HOFPARTIETS UPPRORS-STÄMPLINGAR ÅREN 1757,1758.
Den sinnesstämning, sista riksdagen hade hos Lovisa Ulrika efterlemnat, var icke ånger, icke försonlighet, icke längtan efter frid och lugn; — utan tvärtom. Också vidtogo hon och heunes gemål snart derefter flere åtgerder, som voro stridande mot deras gifna löften och mot ständernas kända önskningar. Somliga deribland voro berömvärda vittnesbörd om stolta och ädla tänkesätt och om varmt deltagande för olyckliga vänner. Adolf Fredrik vägrade t. ex. att underskrifva bref om belöningar åt Oehlreich, författaren af Ärlig Svensk, och om minnesvård åt Tomas Plomgren, Hattpartiets nitiske
') 1 Tim. 2. 1, 2.
J) Danska och prenss. min. bref.
Källa: Project Runeberg ·