Sida 85
starka oviljan mot Lovisa Ulrika. Mer än af någon ting annat motverkades dock hofvet genom den redan omtalade misstanken, att bemälte drottning, i hemligt förstånd med konungen i Preussen, sökte hindra svenska härens framsteg i pommerska kriget.
Följden af dessa förhållanden blef naturligtvis d en att hofpartiet icke kunde till anhängare vinna några utmärktare personer. Man tyckte sig visserligen finna, att Höpken och Hermanson 2) stundom lutade åt det hållet; men sådant var blott en lös eissning. Hofvet sökte väl, som nämndt är, vinna Mössorna och vann äfven några bland dem, men icke deras ledare; ty äfven dessa skyggade tillbaka för den tanken att lemna i Lovisa Ulrikas hand högsta ledningen af fäderneslandets öden. Det egentliga hofpartiet bestod fördenskull mest af gunstlingar, obetydliga personer eiler lycksökare. De förnämsta deribland voro INils Adam Bieike, prins Gustafs f. d. underguvernör 3) och hans fru, Ulla Düben, samt den sednares broder, drottningens kammarherre grefve Karl Wilhelm v. Düben, och sedermera af öfverste-löjtnant Sinclair. Lovisa Ulrika sjelf var och fÖrblef dock den verklisa ledaren, och detta till hennes
o /
egen och hofpartiets olycka, och till rådets och Hattarnas räddning 4j.
RÅDETS OCH HATTARNAS FÖRBEREDELSER TILL RIKSDAGEN.
Rådsherrarna insågo tydligen, huru under och genom krigets fortsättning deras egen belägenhet mer och mer försämrades. De ville derföre redan hösten 1759 sammankalla urtima riksdag, för att rådfråga stan-
') Danska min. bref d. 7 Dec. 1759.
2) Riksark. Lantingshausens saml. A. Fersen till Lantiugs-hausen d. 5 April 1760.
3) Danska min. bref d. 27 Sept. 1759.
4) Danska min, bref d. 6 Mars 1759. Sax. min. brefd. 1 Juli 1760.
Källa: Project Runeberg ·