Sida 187
Joas.
Jo! Gud befallt, att den, som njuter sådan ära,
Ej uppå rikedom och guld förtrösta skall,
Men endast på den Gud, som styrer verlden all. Att lyda dennes bud skall kungens glädje vara,
Och att sitt trogna folk från svek och våld bevara.
Vid nitton års ålder började han några sina anteckningar med följande ord. Man måste lefva för efterverlden; ej för folkens kärlek, som är öf-V er gående, utan för deras aktning, hvilken ofta ej är detsamma som deras kärlek. Man måste i synnerhet lefva för sin egen aktning ; det är denna, som hitintills uppehållit, och, som jag hoppas, skall beständigt uppehålla mig. — — Att vid framåtsträfvandet på det sannas och ädlas väg ledas och uppehållas icke blott af tanken på egen ära, utan ock af kärlek till det sanna och ädla och al tron på dessas slutliga seger; denna lifvande och stärkande öfvertygelse tyckes redan nu hafva hos honom blifvit något försvagad. I ett förtroligt bref till Kar! Scheffer skref han: att söka besegra men-ni skors fördomar, elakhet och grymhet är detsamma, tror jag, som att söka den filosofiska stenen. Det är vackert att arbeta på menniskornas förbättring, men nästan omöjligt att lyckas deri.
^ i hafva sagt, att prinsen med värme omfattade flere bland de ädla och frisinnade grundsatser, som den tidens stigande upplysning spridde öfver Europa, och vi hafva anfört några drag af hans brinnande kärlek för folkens yttre oberoende och sjelfständighet och af hans brinnande hat mot utländskt förtryck. Men den nya tiden utvecklade ock lärorna om folkens inre oberoende och sjelfständighet och om deras större eller mindre rättighet att deltaga i ledningen af sina öden.
') Den 26 Maj 1767, befintligt bland gustavianska papperen
i Uppsala.
Källa: Project Runeberg ·