Sida 191
föräldrarna. Man föreslog t. o. m. att offentliggöra förlofningen, hvilket dock tills vidare uppsköts. Lovisa Ulrika skänkte likväl åt vårdarinnan af Sofia Magdalenas barndom, grefvinnan Haxthausen, en dyrbar ring, såsom vedermäle af sin tacksamhet1) och fordrade omigen, att danska prinsessan skulle sändas till Stockholm för att der blifva uppfostrad 2), hvilket dock äfven denna gång afböjdes.
Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas gamla hat emot Danmark växte än mer derigenom, att man påtrugat dem en så motbjudande förbindelse. Första åren efter afslutandet höllos dock dessa känslor någorlunda i tygel. Måhända hoppades man på inträffandet af sådana händelser, som kunde gifva skäl eller svepskäl till fullkomlig brytning.
Tio år derefter eller 1761 frambröt ock den länge qväfda oviljan. Anledningen var måhända den, att rysska tronföljaren, Peter, började vid samma tid utveckla sina oförsonligt fiendtliga afsigter mot Danmark 3) och att dervid söka Sverges biträde. For Lovisa Ulrikas lättrörda inbillningskraft framglänste då förhoppningen om att kunna med bistånd af Ryssland utföra tvänne sina mot Danmark rigtade planer; nämligen att upprilva ifrågavarande förlofning och att eröfra Norrge. Också hördes hon numera påstå, att den förra var icke en laglig och gilltig förbindelse, utan blott en bakslug tillställning af Tessin och Ilavrincourt, och hon sökte hos den 15-årige prinsen underhålla och än mer uppdrifva samma redan förut inplantade åsigter och känslor4), och med den framgång, att han ådagalade öppet en bestämd och stark ovilja mot Danmark och mot danska förbindelsen. Hans och Lovisa Ulrikas motstånd blef så häftigt och envist.
') Danska min. br. Sept.—Nov. 1751.
2) S. st. d. 7—18 Juli 1752.
3) Sid. 23.
4) Dan9ka min. br. d. 3 Nov. 1761.
Källa: Project Runeberg ·