Sida 115
sina klokare och erfarnare partivänner, en Essen, Funck, Ridderstolpe, m. fl.; — inbillade sig! eller kanske rättare: läto inbilla sig;— eller kanske allra rättast båda delarna. Öfver dessa förhållanden hvilar ännu mycket mörker, blott här och der belyst af några spridda ljus-strålar. En sådan är berättelsen om häftigheten, öfvermodet och partisinnet hos en Kroger, Wijkman och Grahm, m. fl. En annan visar, huru största delen af Mösspartiets häftigaste anspråk och mest äfventyrliga förslag framkommo våren och sommaren 1772, och sedan konungens handtlangare, Sinclair, hade öfvergått till samma parti och börjat mer öppet leda dess rörelser.
HATTPARTIET
blef mer och mer försvagadt. Vid nyåret 1772 indrog Frankrike en del af sina åt detsamma gifna underhållspenningar, och i Maj 1772 blefvo dess anförare drifna ur rådkammaren. Några misstänkte, att båda delarna skedde på hemlig tillställning af konungen, och att han ville derigenom göra Hattarna beroende endast och allenast af honom, och följaktligen tvungna att bevilja alla hans fordringar.
Partiet hade hitintills haft mycket stöd af adeln. Men detta stånd var och blef mer och mer försvagadt och förmådde ej längre mot de allsmäg-tige ofrälsestånden värja sig sjelft, än mindre Hattarna.
Låtom oss betrakta, huru Fersen, ståndets och partiets främste man, vid denna brytning betedde sig. Vi minnas, huru Per Brahe omkring 1672 mycket förgrymmades öfver de anspråk, ofrälse-stånden då för tiden framkastade. Med samma ari-
Källa: Project Runeberg ·