Sida 117
dets vän kan gilla de åtgärder, som liär vidtagas. Sakerna komma utan tvifvel att mycket förändras, innan man återser mig; men då skall man ej heller kunna anklaga någon annan än sig sjelf. Många bland adelns förnämsta personligheter följde förr eller sednare Fersens exempel, så att ledningen af riddarhusets eller Hemliga Utskottets öfverläggnin-gar stundom nedsjönk till personer, som icke åtnjöto något större anseende1). Sjelfva Hattpartiet kan från denna stund anses som upplöst. Ett större eller mindre antal drog sig undan till overksamhet; men de ojemnförligen flesta öfvergingo till konungens sida.
HOFPART1ET.
Frälse- och ofrälsestånden voro redan i Maj 1772 så upptiragta mot hvarandra, och de sednare så i farten med angrepp mot både adel och ämbetsmän, att hofpartiet icke behöfde i den vägen tillgripa många ytterligare retemedel. Det tyckes i stället hafva numera vändt sig förnämligast till allmänheten för att så mycket möjligt egga den til! missnöje, t. o. m. hat mot ständerna och mot hela statsskicket. Förtrogna handtlangare skickades kring landsorterna för att i dylik anda bearbeta sinnesstämningen, och ryktet ville veta, att en flock upphetsade dalkarlar skulle komma till Stockholm. Anledningar till missnöje, dels verkliga, dels diktade, saknades ej. År 1771 hade väl Finnland haft god skörd2)
’) Protokollen visa, att de oftast uppträdande talarne voro P. Lilliehorn, Billbergh, Frietzcky, Leijonmarck och Grönhagen, samt i presteståndet Wijkman, Kroger, Lütkeman, men deremot mera sällan Essen, Gyllensvan, Rudbeck, Karl Sparre, Schönberg och Serenius.
Källa: Project Runeberg ·