Sida 61
revolutionsförsöket 1756 blef naturligtvis hofvets magt och anseende nedsatt: Hattarnas likaså efter det misslyckade pommerska kriget och till följe af den förtviflade belägenhet, hvaruti rikets finanser derigenom råkade. Omkring 1764 gick också Löwenhielm öfver till Mössorna, hvilkas kärlek till fred och sparsamhet hufvudsakligen öfverensstämde med hans egna åsigter. Lovisa Ulrika yttrade mycken harm mot den så kallade förrädaren, men denne blef i stället sina nya vänners främste man, och af dem upplyftad till kanslipresident. Det torde ock kunna sättas i fråga, huru vida Gustaf den tredje mägtat genomföra 1772 ars revolution, ifall Löwenhielm med bibehållna själs- och kroppskrafter då ännu innehaft nämnde höga plats.
Men den sextioåtta-årige mannen började blifva sjuklig. Han rördes redan 1767 af ett lätt slag, hvarjemnte lynnet led genom husliga sorger; ena sonens misshushållning och mågen Adlerbergs konkurs, hvilka händelser tillsammans ådrogo Löwenhielm stora förluster. Han dog den 7 Mars 1768 af kallbrand i såret efter en afskureu liktorn *).
Kanslipresidenterna voro under frihetstiden Sverges inflytelserikaste ämbetsmän. Trenne bland dem, Arvid Horn, Gustaf Cronhielm och Karl Gyllenborg-) hafva i föregående delar blifvit skildrade; tre andra. Tessin, Höpken och Löwenhielm likaså i den här föreliggande. Klas Ekeblad och Joakim v. Düben återstå. Ekeblad ingrep ej i riksstyrelsen på något mer afgörande sätt; men göt öfver densamma glansen af sin rena, ädla och förståndiga
1 ) Danska min. bref, 20, 23 Okt. 1767, Österrik. d:o 23 Okt., 13 Nov. s. år. I Eriksbergs arkiv finnes ett bref från Karl Rudensköld till Tessin af den 18 Mars 1768, som säger, att Löwenhielm dog af en på läppen uppkommen karbunkel, som växt till ofantlig storlek.
2) Vi räkna ej den blott en kort tid tjenstförrättande Erik Sparre.
/
Källa: Project Runeberg ·