Sida 126
och sonsonen blefvo efter hvarandra kyrkoherdar i Brönnesla i Skåne. Under såväl Karl den elftes som tolftes krig ådagalade också de en orubblig trohet mot svenska kronan.
Den sistnämndes son var Sven Lagerbring; vi omtala honom genast med detta hans sedermera erhållna adliga namn. Han var född d. 24 Febr. 1707 och i barndomen något sjuklig, men mycket liflig. Detta sitt lynne liksom sin ihärdighet ville han i någon mån tillskrifva den omständigheten, att han fått uppväxa i den på en gång vackra men magra och backiga Göingetrakten, och icke på det feta men flacka och ofta sumpiga slättlandet. Efter några mindre dugliga enskilda lärare erhöll han till deras efterträdare den utmärkte Oehlreich. Genom dennes lyckliga undervisningsgåfvor samt egna lyckliga anlag, både fattningens och uppförandets, ilade han på kunskapsbanan så hastigt framåt, att han vid fjorton års ålder blef student.
Med anlag och böjelse för flere olika vetenskaper, kände han sig dragen åt olika håll. Lunds högskola hade vid den tiden flere utmärkta lärare, hvilka ingåfvo kärlek livar till sin vetenskap. Vi nämna här blott några de förnämsta, t. ex. Rvde-lius, hvilken drog den unge studenten till filosofien, så att denne hela sin lefnad igenom satte Rydelii lära öfver dem, som utvecklades af Leibnitz och Wolf. En annan var den strängt renlärige Jakob Benzelius, hvilken drog honom till teologien, så att han sedermera hela sin lefnad igenom höll sig till svenska statskyrkan. En tredje, Kilian Stobæus, lifvade hans håg för historien, det sedermera blifvande älsklingsämnet. Mägtigast verkade dock i början rättsläraren, professor Nehrman, hvilken ock välvilligt understödde den nödställde men hoppgifvande ynglingen. Denne egnade sig ock företrädesvis åt sin välgörares vetenskap och blef deri antagen till akademie-adjunkt, hvarifrån han
Källa: Project Runeberg ·