Sida 117
Du hedersman af rena seder,
Som vid vår klagan skils från oss,
Och nu vid nattens bleka oloss I jordens sköte sänkes nederl Hur ädelt var ditt lif och godt?
Den lärde, gråtögd vid din kista,
Knappt vågar att din i^una rista,
Så sällsynt var ditt snilles lott.
Så hvälf då fritt ditt tröttå öga,
Från jordens klot och mörka pol,
Att vid en oförgänglig sol Med evig lust bese det höga,
Som dig så saligt undangömt l Emellertid ditt namn helt stilla Skall sväfva kring vårt låga, lilla, Välsignadt, äradt och berömdt.
Detta och några dylika stycken visa, att Bell-man hade känsla också for sedlig renhet samt vetenskaplig och konstnärlig verksamhet. Men sådana hans verser genomglödgas icke af den brinnande eld, som utmärker hans snillrikare dikter till besjungande af glaset och den sinnliga njutningen. Jemnförelsevis mot dessa äro de ock till antalet ganska få. Flere hans åt serskilda personer egnade lofsånger peka dessutom hufvudsakligen på erhållna eller väntade välgerningar; — eller på njutna eller väntade gemensamma förlustelser. Sådana äro ock stundom egnade åt ganska klandervärda personer. jSamme skald, som stämde sin lyra vid Wargen-tins död, stämde henne både förut och efteråt till grafqväden öfver helt andra personer, t. ex. öfver Enapen, öfver kopplerskorna Platskan och mor Maja, bränn vi nsbrännaren Lundholm, krögaren Mo-vitz, krögerskan Mor Brita *), krögerskan Löfberg
!) Denna graf skrift berättar, hur sånggudinnan befallt honom att en griftruna rita. Sista raderna deraf lyda så:
V&lan, mitt snille, tänk och yfva dig mitt hår!
Men hvem kan vara död t Hvem år det då t Mor Brita,
Som dessa rim beställt — och till hvad pris t Gutår!
Källa: Project Runeberg ·