Sida 152
holms krögare, hvilka alla skrifter ådagalägga en ganska nära bekantskap med dåtidens krogar, krog-lif och kroghjeltar. Hans införda bref till Elis Schröderheim bevisar ock på ett enskildt och talande sätt, att de båda vännerna ännu år 1773 stundom lefde i denna krets och deltogo i dess förlustelser.
En annan fråga är, huru djupt han sjelf nedsjunkit i dryckenskapslasten. Att detta till ej ringa grad varit händelsen, kan man sluta sig till också af hans dryckessångers icke blott innehåll, utan ock antal, hvilket steg till öfver 400*). Hvaraf framkallades det? Oemotståndligt påtvingar sig här det gamla ordspråket: hvaraf hjertat fullt är, der-af talar ock munnen. Med denna åsigt instämma ock samtidens vittnesbörd. Kellgrens stränga omdöme i den vägen skall framdeles anföras. Fersen säger, att Bellman var 1778 en allmänt missaktad drinkare och en gyckelmakare för det lägsta folket, samt känd för liderligt uppförande. Ulla Winblad har kallat honom en drinkare, en suput. Gjörwell, från ungdomen med honom bekant, har sagt, att hans kropp blef i förtid utnött genom nästan daglig tjenstgörning i Bacchi tempel och genom en dyrkan utan gräns. Blom berättar, huru 1793 vid grafölet efter en slags vitterlekare de efterlefvande tröstade sig på källaren till kl. 5 på morgonen, Bellman i ett hörn med bränvinsflaskan, de öfriga med punch eller något dylikt.
Troligtvis har dock Bellman i verkligheten icke varit så hejdlöst utsväfvande, som hans dikter antyda. Till en försupen rännstensliggare har han icke sjunkit. I fall han varit en sådan, skulle han svårligen kunnat skrifva så pass läsliga dikter, som dem han också under de sista åren författade; — ej hellfer mägtat hålla sig så pass
*) Vi hafva räknat 412. Men bacchanaliska beståndsdelar ingå till stor mängd i också andra hans sånger.
Källa: Project Runeberg ·