Sida 105
och lyckades erhålla en ny utbetalning af franska subsidier.
Den 27 nov. 1776 blef kongl. maj:ts förordning »till befordrande af behörig stadga och säkerhet i rikets mynt- och penningeväsen» föredragen i rådet, sedan den efter aftal mellan konungen, SchefferochLiljencrants blifvit föredragen i konselj och där undergått några mindre förändringar. En riksdaler sp. skulle hädanefter motsvara 18 daler k. m. eller 6 daler s. m., då den förut gäl t 9 daler af förra myntet och 3 af det senare. I sjelfva verket inlöstes sålunda sedlame med endast hälften af deras värde. Ämbetsmännens löner skulle emellertid utbetalas efter det gamla värdet (9 daler på riksdalern) hvarigenom de under nu rådande förhållanden i sjelfva verket fördubblades. Söm högsta myntenhet skulle nu gälla riksdalern, fördelad i 48 skilling. De gamla silfvermynten aflystes, men fingo tillsvidare efter en faststäld tariff mottagas i uppbörden och invexlas i ränterierna. Då nu det holländska lånet i särskilda poster tillstäldes banken, kom realisationen i full gång. Med belåtenhet såg allmänheten förvirringen i penningeväsendet afhjelpt och den brokigt öfverflödande sedelmassan ersatt med fullödigt silfvermynt. Under åren 1775—77 utpräglades sålunda i diverse silfverspeciemynt 3,237,546 rdr sp., oberäknadt 33,440 dukater.
Banken kände sig emellertid svigta under denna operation, kände sig svårt lidande på uppgörelsen med kronan och såg med oro framtiden till mötes. I sådan anda af fattade banko fullmäktige sin reservation, innan de kapitulerade. De yttrade här bland annat: När bankofullmäktige eftersinnade disproportionen mellan fonden, som banken redan har och framdeles har att vänta, och det sedelkvantum, som med mynt skall inlösas; att banken blifvit skild vid en säker och betydande inkomst till dess speciefonds förökning af stora sjötullen och kronokopparen, men att bankens
Källa: Project Runeberg ·