Sida 136
Winckel, likaså bland öfverstarna voro, de mest oroliga. Kurfursten inbillade dem, att det vai Oxenstjer-na och Banér, som egennyttigt och illvilligt hindrade friden, tvärtemot Sverges väl och Svenska regeringens önskan. Att bevisa detta sednare lät han i hemlighet uppvisa bref af just sådant innehåll, hvilka skrifvelser verkligen af Oxenstjernas fiender i Stockholm blifvit afsända. Tyska generalerna blefvo häraf än mera oroade. »De ville ej längre, till tjenst för några främ-»mande personers egennytta och ärelystnad, sönderslita »sitt eget fädernesland; de ville ej längre strida mot »egna landsmän, mindst mot Saxarne, som voro deras »både slägtingar och trosförvandter; häldre ville de »taga afsked.» Oxenstjei na och Banér kunde ej få dem ur denna öfvertygelse. Kurfursten deremct begagnade tillfället, och med sin nyss förstärkta här tågade han rakt på Ilall, som Svenskarna innehade, men som be-fälhafvaren icke vågade försvara utan straxt öfvergaf. Derifrån trängde kurfursten de Svenska inqvarterin-garna ytterligare undan, och intog deras platser ända upp till Bernburg. Baner kokade af vrede, men ehuru till och med Öfverlägsen, vågade han ej göra motstånd, för att ej förspilla den sista möjligheten till frid. Än mer; hans Tyska generaler påstodo , att Svenskarna borde »frivilligt draga sig tillbaka ända till »Magdeburg , för att förekomma den anledning till »fiendtlighet, som af det nära grannskapet med Saxiska »hären kunde uppstå.» Banor och Oxenstjerna måste äfven till detta lemna sitt bifall; men knappt hade de d. 4 Sept. 1635 dragit sig till Magdeburg, förrän kurfursten tågade efter och besatte de lediga qvarteren, så att grannskapet blef lika nära som förut. Des utom sträckte han sina troppar norr om Magdeburg ända upp mot Havelberg, likasom för att afskära Svenskarna från Östersjön.
I Magdeburg började Banérs Tyska befäl att offentligt och på egen hand underhandla med kurfursten. Snart var det icke mer fråga om Sverges, utan om
Källa: Project Runeberg ·