Sida 14
omöjligt att kunna lösrycka sig från denna runda sköna vad, som, hvilande på det finaste smalben, liknade en på silfverhufvudet balanserande champagnebutelj. När vinden, någon vacker söndagsmiddag, satte Celestines hvita men styfva kallikoklädnlng i rörelse på Lidköpings gator, var det, som såge man antikens retande aningsrika former framskymta och genomandas den stela marmorns draperier, vinden månde komma från hvilket streck som helst.
Sålunda var Celestine lik sig i ett fall; men hon var det äfven i ett annat — — och det är dit vi skola komma i ett annat kapitel.
Källa: Project Runeberg ·