Teknisk tidskrift

98

TEKNISK TIDSKRIFT

2 2 Aug. 190

Härtill kommer en del mer eller mindre ideella hänsyn till grannskapets karaktär af stad, badort, af sjukvårdsinrättning o. dyl., hvilka ofta i viss mån spela in, men hvilka omständigheter icke egentligen falla inom ramen för denna diskussion.

Se vi först på industriens förorening af vattendragen i dess närhet, såsom varande den äldre frågan, finna vi i många fall, att framställda klagomål väl kunnat vara berättigade, då, såsom fallet har varit vid många industrier, genom utsläppande från fabriksanläggningarna af mer eller mindre olösliga affallsprodukter, vattendragens botten under årens lopp blifvit starkt förändrad, kanske helt öfverslammad, så att fisket däraf kan sägas hafva lidit. När nu först angreppen riktades mot t. ex. sulfitfabriker och träsliperier, sade man, att afifallsvattnet från resp. anläggningar förstörde fisket. Det var dock ett fullkomligt oriktigt påstående, då det egentligen var med vattnet följande fiberaffall, som, då det inkom i fiskarnas gälar, verkade döden. Svafvelsyrlighet, vätesvafla, garfsyrelösning, allt i affallsvattnet såsom skadligt ansedt, bevisades dock i den oerhörda utspädning, hvari det redan på kort afstånd från fabriken befann sig, icke hafva spår till inflytande. Här må antecknas, att de betydliga mängder kolhydrater, som jämte proteinämnen afgå med affallsvattnet, skapa förruttnelseprodukter. Dock må man ju säga, att med den utveckling dessa industrier sedermera haft, det legat i öppen dag att för fabrikernas eget ekonomiska intresse tillvarataga de fasta affallsprodukterna. Färgerier och pappersbruk, där starkt färgade papper tillverkas, hafva ofta fått höra klagomål därför att de »fördärfvat» vattnet. Men där icke allt färgämne har kunnat förhindras gå med affallsvattnet, har det .dock för de s. k. underbyggarna icke medfört skada, på sin höjd måhända ringare obehag.

Jag har uppehållit mig särskildt vid dessa mera kända förhållanden, då cellulosafiber och vedaffall utsläppts i vattendragen, då jag därmed vill påvisa, huru som särskildt dessa industrier från början icke tillvaratagit sina intressen i tillräcklig mån. Föreningen för den kemiska industriens intressen i Tyskland tillkallade för några år sedan en särskild sakkunnig för att yttra sig i fall, analoga med nu i diskussionen föreliggande. Han säger: »Vi sågo i olika industrier filtrations- och reningsanläggningar för affallsvatten, hvilka faktiskt utan nämnvärda kostnader mycket väl kunde förbättrats och bringats till en högre nyttig effekt. Herrar fabrikanter visade sig på flera ställen högst förvånade öfver våra invändningar. Det felades nog icke god vilja, men väl den erforderliga uppmärksamheten på just denna delen af fabriksanläggningen, och då och då väl äfven kännedom om arbetssättet vid reningsanläggningarna. Dessa voro många gånger föråldrade, och trots mången utvidgning och förändring i fabrikerna hade reningsanläggningarna dock blifvit desamma, utan att de fått glädja sig åt hrr fabrikanters kritiska ögon. En smula mer intresse för denna del af fabriksanläggningen skulle bestämdt mångenstädes hjälpa fabrikanten, om han dessutom stödde sig på råd af sakkunnige, att slippa obehag.»

Då ett sådant uttalande från sakkunnig, som industrikemikernas representation tillkallat i Tyskland, går i den riktningen, torde det icke vara förmätet att påstå, att vi här i Sverige i mångt och mycket vid anläggningen af våra fabriker syndat ännu mer. Detta har nog till en del sin förklaring äfven i en känd nationell svaghet att icke

utan tvång företaga extra åtgärder, då ej den egna föi delen däraf har direkt nytta. Har man här tänkt på vår efterkommande i fråga om skogars och vattens skötsc och ekonomiska utnyttjande? Jag vill för att bjärt påvisE hvad särskildt en angripen industri, nämligen sulfatcellv losaindustrien, kan åstadkomma, omtala, huru som en blan de allra nyaste och dyrbaraste fabrikerna efter flerfaldig ombyggnadsförsök dock framstår såsom mycket litet älska' granne i det samhälle, där den finnes. Jag var i til fälle för helt kort tid sedan taga reda på, i hvad må denna fabrik, belägen som den är i stad vid en af vår större, trafikerade insjöar, förtjänar detta omdöme. Kaptene på en af de ångbåtar, hvilken flera gånger i veckan pas serar stället, beklagade sig öfver lukten, men han beklagad sig särskildt öfver vattnets lukt och utseende. På närmar fråga berättade han mig, att vattnet ständigt varit belagd med ett fettlager. Jag behöfde knappt veta mer för at komma till insikt om, att det här icke egentligen var aflv tarna från fabriken, som hade väckt sådan uppståndelse då desSa ju i vida mindre grad än stadens kloakaffa och fäkalier kunnat verka förstörande på det annars s rika fisklifvet i sjön och inverkat obehagligt för sjön trafikanter. Fabriken har nämligen användt oerhörd: kvantiteter petroleum och olja för visst ändamål inon fabrikationen, hvilka oljekvantiteter ständigt runnit ut mec tvätt- och affallsvattnet, hafva betäckt vattenytan, därigenon hindrande luftens tillträde, och skapat en obehaglig af dunstningslukt särskildt vid varm väderlek. Alltså denn; fabrik har icke genom de nödtvungna fabrikationsaflutarn verkat skadligt, utan genom en ingalunda nödvändig extr åtgärd, som får skrifvas på den första startledningens konto dragit öfver sig och därmed hela denna industri en starl ovilja från allmänhetens sida. Allmänheten är väl äfvei här starkast representerad af jordägarna i fabrikens närhet

Betecknande för dessas ställning är ett uttryck, son :ag för kort tid sedan hörde : »jordvärdena i närheten a hvarje dylik anläggning» — här menade talaren sulfat cellulosafabriker — »sjunka redan vid blotta talet om er dylik anläggning.» Ett sådant yttrande innebär ju en gor portion öfverdrift, då ju en industri, såvida den sköte: väl och går en blomstrande utveckling till mötes, hvilke just är fallet med den så förkättrade sulfatcellulosaindu strien med alla möjligheter till bifabrikationer, tvärtom rikaste mån kan bidraga till fabrikssamhällets, den omgifi vande kommunens, ekonomiska uppsving, den kringliggande bygdens utstyckning till bostäder, småbruk, kanske arbe tareköpingar. Ja, flerstädes äfven i vårt eget land hafva vi bevis på uppkomsten af rätt lifskraftiga samhällen rundtorn fabriker och industricentra.

Då årets motionär, herr Kvarnzelius, ville motivera sitt hätska hugg mot nu särskildt anläggningen af fabri ker för tillverkning af sulfatcellulosa vid Vifstavarf i Väs ternorrlands län, framhöll han, att åtgärden »hos hela ortbefolkningen framkallat det allvarligaste bekymmer, på samma gång det uppväckt en formlig storm af indignerad harm och ovilja». Man kan väl icke gilla ett sätt att så slå i luften och med sådana fraser framträda som motionär i lagstiftande församlingen.

Hade nu emellertid särskildt denna industri, men särskildt representanter i allmänhet för den kemiska industrien verkligen från början gjort allt hvad som kunnat göras, hade man icke gifvit industrifienderna de många trumf på hand de nu hafva. Har verkligen vid anlägg-