Teknisk tidskrift

STRÄNGNÄS DOMKYRKA.

Några ord till orientering i anledning af Svenska arkitektmötets planerade utflykt till Strängnäs.

Dominerande och mäktiga höja sig domkyrkans röda tegelmassor öfver grönskan på toppen af den kulle, kring hvilken trädgårdsstaden Strängnäs ännu någorlunda ostörd utbreder sin idyll med mörkröda timmerhus, rödgula tegeltak och blommande fruktträd. Stolt och själfmedvetet reser sig högt däröfver domkyrkotornet med sin härliga gröna kopparhuf, än i dag obestridt fyllande sitt forna värf att behärska och försvara den gamla biskopsstaden, hvars egentliga kärna i både andligt och lekamligt hänseende alltid varit domkyrkan.

Denna kyrka är näst Uppsaladomen vårt lands största medeltida tegelkyrka, och är i byggnadshistoriskt hänseende synnerligen intressant genom sin långa och skiftande utveckling. Fullt klar i hela sitt förlopp är denna ännu icke, och först efter fullbordande af den noggranna uppmätning, som nu är under arbete, torde möjligen en del mera invecklade spörsmål kunna utredas. Utrymmet tilllåter här endast ett skisserande af utvecklingshistoriens yttersta konturer.

Redan under noo-talets andra hälft omtalas, att kyrka byggdes, och 1291 ägde en invigning rum, men kyrkan afbrann på själfva invigningsdagen. I motsats till domkyrkans föregående historieskrifvare, hvilka ansett den 1291 invigda kyrkan omfatta blott de 4 östligaste travéerna af långhuset, anser jag, att kyrkan vid den tiden omfattade hela den del, som å planen är markerad med svart, ty såväl konstruktion- som i synnerhet dekorationsformerna tala för, att hela långhuset stått färdigt vid 12 ootalets slut. Denna byggnad har dock uppförts i flere perioder och med förändradt program. Den äldsta delen är sålunda den östliga. Pelarna hafva där en enkel 4-kantig eller rund sektion, under det att pelarna i den västra delen hafva korsformig sektion med förlagda hallkolonner på alla fyra sidor. De äro vidare betydligt gröfre, hafva mindre afstånd från hvarandra och äro uppförda af ett tjockare tegelformat än de östra. På vinden synes skilnaden likaledes mycket tydligt. Den östra delen har en taklist med enkla rundbågar, den västra prydes med en fris af hvarandra skärande bågar. Vid uppförandet af de östliga pelarne hade man måhända ännu icke för afsikt att använda hvalfbetäckning. Därför talar deras smäckrare form, samt vissa fönsterspår å vinden. Efter något afbrott i byggandet beslöt man sig för hvälfning, hvarför de återstående pelarna förändrades till form, tjocklek och afstånd med tanke på deras nya uppgift såsom hvalfstöd.

Den i slutet af 1200-talet färdiga helgedomen var en 3-skeppig, krysshvälfd hallkyrka med enkel, rektangulär plan om 8 travéer utan kor eller korsarmar; något särdeles ovanligt för en så stor kyrka. Endast på norra sidan fanns en lägre utbyggnad antagligen för sakristia och kapitelsal. Högkoret upptog sannolikt midtskeppets båda östligaste hvalf och var inhägnadt med ett träskrank, hvarom märken i pelarne gifva en antydning. Hvalfkapporna, 1 sten tjocka, äro icke slagna på stick, utan närmast liknande kupolhvalf med koncentriska skift; ett tecken på hög ålder. Arkad- och gördelbågar äro spetsbågiga. Omfattningsmurarne hade en betydande tjocklek intill en höjd af c:a 4 m. Därofvan blef muren väsentligt tunnare, hvarigenom på murens innersida uppstod en afsats, hvilken medelst rundbågiga öppningar genom väggpilastrarne bildade en gång rundt kyrkan, hvilken man ofta, ehuru oegentligt, ser kallad för triforiegång. Liknande galleri finnes i S:t Lars i Visby och är icke ovan- I lig i franska kyrkor. Den tjänade bl. a. till att underlätta arbetet med anbringande af de ljus och bonader m. m., hvarmed en katolsk kyrka alltid dekoreras på stora festdagar. Väggar och pelare voro fogstrukna; hvalt- 1 kappor, strålar och bågarnas undersidor putsade.

Det yttre utseendet bestämdes väsentligen genom de 4 små hörntornen, af hvilka de båda östliga finnas tämligen fullständigt bevarade på vinden, samt genom gaflarnes och portalernas rika dekorering med putsade blindnischer och bågfriser. Portaler funnos på norra, södra och västra sidorna. Af den norra och den södra finnes så pass mycket bevaradt, att man mycket väl på papperet kan rekonstruera deras synnerligen ståtliga komposition. Gaflarne, ännu synliga på vindarne, voro prydda med stigande bågfriser, gallerier af blindnischer och rundlar m. fl. af tegel arkitekturens typiska dekorationsmedel. Det var i sin helhet en ganska ståtlig byggnad, som i såväl konstruktions- som dekorationsformer mycket påminde om de samtida klosterkyrkorna i Sigtuna och Sko.

Kring denna kärna utvecklade sig sedan kyrkan till att blifva, hvad den nu är. Under 1300- och 1400- talen uppfördes utefter sidoskeppen det ena kapellet efter det andra. Särskildt på södra sidan är det lätt att på grund af sträfpelarnes ställning afläsa kapellens relativa ålder. Dessa kapell voro under medeltiden gudstjänstkapell, stiftade åt vissa helgon, men blefvo sedermera, särskildt under 1600-talet, ändrade till grafkapell förstör-