Teknisk tidskrift

77

Få morgnarna är det rätt lifligt i butikerna, och på kvällarna är folket i rörelse, promenerande uppe vid kyrkogården, men midt på dagen har poliskonstapeln i sin gamla mössa och långrock ej många att språka med. Staden ligger undan de stora stråkvägarna. Den lilla bibanan är en återvändsgränd, och förbindelsen med den stora världen är liten. Det ligger ett fridfullt lugn öfver samhället. Det är som en tafla, där färgerna något mörknat och smultit tillsammans, den har nog en gång stått klarare ; och friskare i färgen men har väl aldrig varit ett stort konstverk. Åldern har dock satt sin fina stämning på den, en stämning som är dess egen, men dock gemensam med andra från gångna tider.

Så såg staden ut i början på 8o-talet, då jag i min t ungdom reste igenom den. Då jag nu kommer dit, har ; jag svårt känna igen den. Jag kommer på en annan bana, som direkt från en af stambanans hufvudpunkter skär igenom stationen och fortsätter, upptagande produkter 1 och folk från hela länet. Det är en liflig station man | stiger af — perrongen är full af folk. Järnvägshotellet ; och stadshotellet ropas ut, och i stadshotellets omnibus I far jag upp från stationen.

Gatan har blifvit något rätad, husens bottenvåningar utslagna till butiker och en del nya ganska fula hus med I affasade hörn och vanskapta tornanordningar kanta gatan. Ett och annat gammalt hus står kvar, men ser bortkommet ut. Jag kommer upp på torget. Så förändradt! Det är icke längre det gamla rådhuset som behärskar torget. Rådhuset ser ut som en gammal puckelryggig tiggare, där det står, och stadshotellet ligger pösande snedt emot, där förr den gamla tvåvåningslängan låg. Det är en byggnad från ! början af 90-talet i puts, renaissance, med pilastrar och ornament i puts, med torn och plåttak; en vräkig profryttare, men som för några år sen fick ett tjufnyp af en : ny granne, Grönköpings sparbank, ett 5 våningshus i puts och kalksten med lejon på konsoler framför ingången,

\

spetsbågsfönster till banklokalen, en gafvel krönt af en grip, huset är antagligen i gotik. På andra sidan torget ligger midtemot rådhuset ett af de gamla husen kvar — och skäms. På 4:de sidan af torget — åter ett upp och ett i minnet: ett kombineradt post- och riksbankshus i barock med takryttare — ej vackrare än rådhusets men högre, och bredvid ligger handlande Carlssons gamla s. k. ruckel. Med ruckel menas en två- eller envåningsbyggnad, som är byggd tidigare än de senaste 30 åren, ej blifvit ommåladt på de senaste 5 åren och ej fått hela rutor i fönstren. Carlssons hus bildar fortfarande en treflig öfvergång till kyrkogården — men kyrkan! Den gamla tornhatten är borta, och en hög götisk plåtspira sitter där i stället. Och själfva torget! Pumpen är borta, träden äro borta, som stodo på torget, och midtpå är utlagd en rundel med blommor och palmer. Med hemska känslor och ohyggliga aningar går jag ned till ån. En bred järnbro, där förr den svängda stenbron låg, för nu öfver, och på andra sidan är mycket förändradt. En bred, rak esplanad skär den forna idyllen i tu, utefter hvilken esplanad vedervärdiga orgier i puts och sten utspelas. Ett och annat gammalt hus står kvar, öfver hvilket brandgaflar sticka upp. Ett träd inne på en gård söker förgäfves sträcka i höjden för att bredvid en Alfa-ko-gåfvel nå åt lite sol och luft. Ett och annat af de nya husen är hyggligt nog, men ju längre jag kommer utåt, dess billigare bli husen, de finares laster äro efterapade med enklare medel men med liknande former. I stället för den forna enhetligheten, är en brokighet och mångfald af former, som i sig själfva anspråksfulla, högröstade och egenkära göra hela gatan irriterande orolig. Man ser motiv från torgets olika pamphus upprepade eller bakvända gå igen i privathusen. Bankhusets spetsbågsfönster förminskade i en trikåbutik. Stadshotellets torn ofvanför ett fashörn, och riksbankens frontonlinier utbildade till oroväckande tarmvred. En efterapning af hvad som

1

}