Sida 65
gjordes honom lång under overksamheten på Helmers-hus och genom ekonomiska förtretligheter. Han beslöt att söka vapenlyckan i främmande land. Till sin broder Axel pantsatte han sina öfriga småländska egendomar, lämnande Helmershus såsom änkesäte åt sin trogna maka; och sedan drog han på våren 1684 till Ungern, för att vid Nils Bielkes sida strida mot »kristenhetens arffiende», turkarna. Han bevistade den bekanta belägringen af Ofen, visade där, som alltid, prof på mandom, men sjuknade. Döende fördes han från krigsskådeplatsen på hemvägen.
I Schlesien slutade han sina dagar d. 29 sept. 1684. Krigardöden på slagfältet fann han icke, men föll dock som ett krigets offer, ehuru icke för sitt fosterland.
Den 45-åriga lefnadsbana, som vi här följt, hade varit orolig och långt ifrån oförvitlig. De förhoppningar, hvilka den 17-årige ynglingen väckte, då han vid Warschau förde sin konungs banér, bragtes icke till fullbordan af den mognade mannen. Hvad han sedan brutit, straffades hårdt, i hans egna ögon kanske hårdast därigenom, att han stängdes från deltagandet i Sveriges strider 1675—1679. Kanske hade ett ärofullt namn i deras historia kunnat blifva honom beskärdt. För dem af historiens vänner, som tillfälligtvis erinra sig Gustaf Lillies förgätna namn, är det endast kändt såsom prinsessan Julianas älskares. Men han var mer än en »Corydon», som suckade för denna »Phillis», honom, ty värr, alltför snart otrogen. Mot polackar och moskoviter, mot tyskar och turkar, mot snapphanarna i de skånska skogarna hade han stått
Svenska bilder från 1600-talet. c
Källa: Project Runeberg ·