Sida 180
Det var en underlig känsla att, endast vägledd af fångknektens lykta, vandra uppför den mörka torntrappan, höra slamret af den tunga nyckelknippan, när dörren till fängelset öppnades, samt några ögonblick därefter stå ansikte mot ansikte med en dödsdömd mördare.
Sedan pastor Wessblad nämnt mitt namn och bedt Buhr med allvar lyssna till hvad jag sade, gick han för att lämna oss ensamma. Dörren öppnades, nyckeln vreds om utifrån, och jag var instängd. Jag hörde pastor W—d och fångknekten långsamt gå utför torntrappan. Snart bortdog det sista ljudet af deras steg, och jag satt allena med mördaren i det dystra rummet, som endast sparsamt upplystes af talgljuset i fångknektens kvarlämnade lykta.
Vi sutto en stund tysta och sågo på hvarandra. Jag »ropade» i mitt inre till Herren om nåd att kunna rätt börja mitt samtal; ty mycket kan bero just på begynnelsen och det första intrycket. Sedan frågade jag Buhr om verkliga orsaken till det brott, för hvilket han nu satt häktad.
Långsamt, tvekande och försiktigt begynte Buhr sitt svar, litet emellan spejande efter hvad intryck hans ord på mig gjorde. Men småningom blef han allt mera språksam; och slutligen, efter några korta inpass från min sida, syntes det att han erfor likasom en lättnad att få fullt öppet utgjuta sitt hjärta för någon, som ville tåligt och med deltagande höra på.
Det var en sorglig historia. Hans far hade varit
Källa: Project Runeberg ·