Sida 177
Den 27 februari 1843, den 27 januari 1880 och den 17 september 1882 såg man en komet rusa rakt mot solen, på några timmar fullborda sitt hvarf kring henne med en hastighet af 500 000 meter i sekunden och släpa med sig en rätlinig svans af flera millioner mils längd.
Ingenting visar oss ännu, att de gaser, hvilka sammansätta kometernas kärna, äro fullständigt oskadliga och att, vid ett sammanträffande med jorden, hvilket skulle vara häftigare än mellan två snäll ta g — kometerna flyga nämligen fram ännu hastigare än jorden — rörelsens förvandling till värme och kometgasernas förening med vår atmosfers syre icke skulle kunna medföra en allmän brand af den värld, i hvilken vi lefva. Säkert är, att om astronomerna tillkännagåfvo i tidningarna den bestämda dagen och timmen för jordens sammanträffande med en flammande komet, som man såg småningom närma sig ur rymdens djup, skulle politik, handel, börsspel äfvensom alla nöjen hastigt blekna. Utsikten till en så nära förestående undergång skulle uppskaka äfven de modigaste, och samhällsorättvisorna och olikheterna skulle utplånas inför den fruktansvärda hotelsen. Hvem vet hvad följden skulle bli af ett dylikt sammanträffande!
Hvarifrån komma kometerna? Om de komme från den rymd, som utsträcker sig utanför vårt system, skulle deras banor vara mindre krökta än de äro. Dessa banors form angifver snarare såsom ursprung vårt eget solsystem. Alla de kometer, hvilkas återkomst iakttagits, ha aflånga ellipser, hvilkas ena ända
Källa: Project Runeberg ·