Sida 121
RIKSDAGARNA 187 1
121
gen låtit honom veta, att åtskilliga hans bekanta i Stockholm känt sig sårade öfver att han »insvept sig i osynlighetens mantel» under vistelsen i hufvudstaden.
»Det är visserligen sant» — svarar han — »men gjorde jag det icke, skulle jag från morgon till kväll nödgas vara i människors sällskap och hafva ingen tid öfrig för ensamma ströftåg eller ensamma funderingar på kammaren, och denna ensamhet är mig rent af nödvändig. De flesta förmiddagarne tillbringar jag på riksdagen, många aftnar likaledes, middagarne spisar jag på restaurationerna omgifven af folk. Ar det då underligt, att jag för någon återstående timme af dagen längtar, icke precis efter ensamheten, men efter tystheten, som är så oändligt att föredraga framför det förståndslösa, fantasilösa, i allo betydelselösa, stundom också hjärtlösa snack, i hvilket man annars blefve indragen? De ensliga utflykter jag gör, när tiden tillåter det och väderleken är hjälplig, bereda mig en så stor njutning, att jag i fråga om nöje icke vet, hvarför jag skulle utbyta dem mot en för mig ledsam middagsbjudning eller supé. Om jag skulle sakna Stockholm, vore det endast för dessa små ångbåtar, med hvilka man kan göra utfärder i alla riktningar, beundrande de sköna stränderna och solglittret på Saltsjöns eller Mälarens böljor. Om då en bekant stiger fram för att tala med mig om Aftonbladets eller Handelstidningens hållning i den eller den frågan, om Abelinska förslaget, om Sevallabanan eller Leufstedt och trasskolan i Hornskroken, om »Linkens Fia» eller »Prinsessan af Trapezunt»*, så anser jag det för ett missöde.
* Ladugårdslandsteaterns och Hammersak teaterns båda »nyheter för säsongen»,
Källa: Project Runeberg ·