Sida 152
152
VIKTOR RYDBERG
vember 1870, som tolkar sympati för den franska republikens strid mot Tyskland och tillönskar den en hederlig fred, slutande med följande ord:
»Så varmt vi önska, att freden snart åter må le öfver det sköna Frankrike, så kunna vi dock icke kväfva en känsla, som säger oss, att denna fred ej bör blifva inseglet på en nations förnedring. En fred, grundad på ett folks olust att bära ytterligare försakelser för fäderneslandet, blir fördärfligare för dess själfkänsla och moral än krigets rysligheter äro fördärfliga för dess materiella blomstring. Må republikens manande rop än en gång uppflamma hennes söners hjältemod till en sista kraftansträngning, och må denna krönas med den framgång, att Frankrike kan med lyftad panna lägga sin hand i Tysklands till beseglande af ett återknutet brödraband!»
Under och efter Paris-kommunens dagar innehöll såväl utrikesafdelningen som den ledande af-delningen intressanta skildringar af Rydbergs penna. Han såg i kommunardernes uppträdande visserligen ett utslag af irrläror, men han begärde, att de »förvillade» skulle skiljas från »illgärningsmännen», och han trodde, att »hvad Paris ägde af stoisk tro och republikansk hängifvenhet, det göt sitt blod på kommunens barrikader, ehuru olyckligtvis för ett oklart mål och på en vink af ovärdige ledare» (18 augusti 1871). Och han ansåg icke, alt man besegrat kommunens läror på samma gång som man besegrat kommunen själf, ty sådana frågor löstes ej med svärdet; endast kunskapens ljus kunde skingra de socialistiska irrlärorna, och den som djupast befäst dem vore just Napoleon III (26 maj 1871). Gripande äro skildringarna af kommunardgeneralen.
Källa: Project Runeberg ·