Sida 188
21 G
VIKTOR RYDBERG
blod, ej af romerskt eller franskt, voro hellenismens förnyare på konstens område: Sergel, Carsten, Thorvaldsen; af nordiskt blod torde ock komma store skalder, som räcka handen åt Æschylos och Sofokles.»
Med dessa ord sammanstämmer hvad han nästan samtidigt uttalade i minnestalet öfver Strandberg, nämligen att »vårt språks nordiskhet väl trifves i antikens plastiska former — något som icke förvånar den som tror, att de nordiska folkens ande har lika mycken dragningskraft till Hellas som de romaniska folkens ha till Rom».
Det är icke alldeles vanligt att finna sympati för det folkliga förenadt med hänförelse för antik formstränghet. Men utan exempel härpå är litteraturhistorien icke. Erinras må endast om den engelske sångaren John Keats och om Eduard Mörike — »den schwabiske hellenen» — vid sidan af Heine och Lenau en af Tysklands mest betydande lyriker årtiondena efter Goethes död.
*
I jämförelse med språkrensningen var stafningsreformen Rydberg likgiltig.
Att nämna är här blott en uppsats: Göteborg eller Götheborg, märkt Tor vi g, som lästes den 18 april 1873 i Handelstidningen och där lian påvisar det förra stafsättets riktighet, antingen man ställer sig på fonetisk eller etymologisk grund. Han yttrar om ph och th, att de ej syntes hafva annan uppgift än att förvilla ögat, gäcka uttalet och påminna svenskarne om deras trälaktiga undergifvenhet, äfven på det egna språkets område, för utländska bruk.
Källa: Project Runeberg ·