Sida 24
1(5
VIKTOR RYDBERG
väl under de bägge sistförflutna åren varit ganska jämn, och detta, ehuru boken alltsedan den kom ut icke varit annonserad; han hade för öfrigt ej lagt någon särdeles vikt vid rekvisitioner från landsorten och åtskilliga hufvudstadsboklådor, enär försäljningen gått jämnt lindan i de göteborgska boklådorna (!) särdeles ander sommaren, då resande besökte staden. Att detta ej vore rätta sättet att verka för ett arbetes spridning, vore emellertid Rydberg klart.
Han erbjöd därför Hierta att öfvertaga rest-upplagan. *
Så skedde. Och sedan första upplagan utsålts, utkom år 1866 å Hiertas förlag den andra, något retoucherade, som för en god del af den litterärt intresserade allmänheten var »en ny bok». Bland omnämnanden i pressen, för hvilka Den siste Athenaren nu åter blef föremål, är ett af alldeles särskildt intresse, enär det utgör ett »tirocinium» af en bland Europas mest bekante kritiker i våra dagar rörande Viktor Rydbergs förnämsta prosadikt.
Den då tjugufyraårige Georg Brandes hade under sommaren 1866 gästat Sverige samt bland annat knutit en flyktig bekantskap med Rydberg, och han hade föreslagit denne, att de ömsesidigt skulle brefväxla, för att »gifva hvarandra besked
* »Hvad angår andra alster af mitt författarskap»—heter det till slut — »har jag ett sådant i dessa dagar färdigt och ber att i en annan skrifvelse få utförligare redogöra för detsamma.» En dylik redogörelse kom dock aldrig. Hvilket det åsyftade nya arbetet var, är svårt att säga. Rydberg utgaf icke något nytt arbete förr än 1868, då tillägget till Bibelns lära om Människans föruttillvaro, som ju dock är särskildt riktadt mot Beckmans skrift, utkom. Snarast är att gissa på första utkastet till »Om de yttersta tingen».
Källa: Project Runeberg ·