Sida 26
1(5
VIKTOR RYDBERG
Sverige räcka oss en hjälpande hand, möjligen kan från detta land en förfriskande nordanvind fara hän öfver Danmark, blåsande ned spindelväf och galler.»
Efter denna inledning anmärker den unge kritikern, att om icke boken själf i företalet angifvit sig såsom inlägg i en strid, så skulle mången läsare ej ana, att han hade en tendensskrift för sig, och om författaren åsyftat en rent ästetisk verkan, så hade han gjort klokast i att ej omtala sitt syfte; men i trots af tendensen, som man ej kunde glömma, då man engång gjorts uppmärksam på den, vore boken ett äkta diktarverk.
Efter att ha omnämnt, att arbetet i framställningssättet af det antika lifvet ginge i samma fotspår som Bul-wers Pompejis sista dagar och i ämnets likhet inbjöde till jämförelse med Kingsleys Hypatia, hvars författare dock rådde öfver större poetiska krafter, anmärker Brandes, att Rydberg visserligen gjort sig själf orätt genom att i företalet frånskrifva sig konstnärlig konstruktion och gruppering, enär händelsens knut vore sinnrikt slingrad och karakterernas ställning till hvarandra vackert ordnad och klar, liksom handlingens utveckling tillfyllestgörande motiverad; det vore icke i det konstnärliga man iakt-toge brister, det vore snarare i rent poetiskt afseende som boken lämnade åtskilligt öfrigt att önska, i det att flere af hufvudfigurerna saknade skarp och ensidig individualitet, mera voro organ än personer; man kände, att författaren sökt representanter för vissa idéer, Kry-santeus, Hermione, Theodoros, genom hvilka hans egen röst hördes liksom i ett andligt buktaleri; härtill komme en något abstrakt uppfattning af græciteten, som smakade en smula af doktrinär professorsentusiasm. Men
Källa: Project Runeberg ·