Sida 392
388
VIKTOR RYDL5EHC.
fantasibild, född i min egen hjärna, tager sig ut i en annans. Men därtill kräfves då, att konstnären verkligen tager reda på och troget återgifvet* den situation och de enskildheter, han vill ur dikten upptaga, så att text och illustration icke — såsom ofta händt — svära svårt emot hvarandra. Har t. ex. tomten i dikten skägg och hätta, bör han hafva det äfven i illustrationen. Vidare är det vid illustrationen af en dikt önskligt, att den eller de verser tagas till ämne, i hvilka diktens grundtanke och andemening uppenbara sig. I afseende på det lilla anspråkslösa poem, jag nu sänder, behöfver det icke sägas, att besöken i ladugården, stallet och hönshuset icke höra till det väsentligaste i detsamma, icke ens besöket i barnkammaren. Vore jag illustrator och finge själf välja, toge jag till ämne tomten, stående utanför ladugårdsdörren, tankfullt stirrande på månen. Där hade vi så äfven ett vinterlandskap att framställa. Vidare vore det min önskan, att tomten icke framställdes såsom ett vidunder af litenhet eller fulhet, ehuru detta hör till regeln. Det vore tid på att konsten i detta fall försonade, hvad hon brutit mot dessa trefliga fantasiväsen. Allt för många, som vilja vara realister, synas antaga, att det karakteristiska går förloradt, om icke en stark portion fulhet är med. Jag är därvidlag af annan mening. Lika galet vore det naturligtvis att göra tomten skön.
Tomtarne äro i allmänhet små positivister före Comte, hvilka af medfödd andebegränsning nödgas uteslutande hålla sig till det jordiska, men söka göra detta så godt, hemtrefligt och renligt som möjligt. Min lille tomte hör naturligtvis till samma skola, mon när månen kastar sin blåhvita belysning öfver vinterlandskapet, uppstiga i hans själ aningar om en annan värld, aningar, som han knyter till sina erfarenhetsrön om uppkomst och förgängelse,
Källa: Project Runeberg ·