Sida 409
OFULLBORDADE DIKTER
40!»
stärkande sorgen, det lveksaliggörande hoppet om återseendet med kära vänner (och förgångnas dimmor, drömmar?), det ljufva deltagandet, det att kunna blanda tår med tår och le med de glada. Hvarför de sakna detta, vet han icke, ty Gud är så god mot alla. Men ha de därom en annan mening, vill han icke döma därom, ty grunderna därför begriper han icke, men de som till olycka för sig själfva fått en annan mening, deras trots förstår han, deras trots skulle han i samma villfarande predikament dela, deras trots har något stort, och han skulle önska, att sådana trotsare komme till insikt och frälstes, på det de fege, de som aldrig trotsa, de som smeka och lofsjunga tyranner, må, men blott för ett ögonblick, känna en skugga af de stackars djäflarnes ve, ty denna skugga kan göra dem till modige män. Men kunnen l dämoner icke älska, så försöken ändå, trots omöjligheten. Viljen I hata Gud och människorna, så försöken ändå att ha medlidande med hvarandra. Ert elände är så stort, söken att trösta det! Själf trots sin svaghet och sin uselhet så älskad af Gud, föremål för så mycken godhet, fast han väl ej kan vara särdeles bättre än dessa fördömde, känner han behof att sluta dessa olyckliga i sin famn. Han gråter, och hans tår, som faller på deras kval, är frampressad ur hans hjärta, ur Guds egen barmhärtighet.
Församlingen hör tigande och böjer tyst sitt hufvud, och genom katedralen, genom skogen, genom skapelsen hviskas ett amen.
Denna dikts mening var alltså att gentemot hvarandra ställa den ofördragsamme, rättlefvande Damianus' dundrande, men ofruktbara helvetes-predikan och den stackars förfallne, men kärleks-
Källa: Project Runeberg ·