Sida 506
502
VIKTOR RYDBERG
önskar, att litteraturens flora vore lika skiftande som ängarnas, framställande alla slags känslostämningar och hvarje art af ideal, teende sig för blicken än i antikens solljus, än i hvardagslifvets bleka mellantoner, än i romantikens månsken. Jag älskar Gæthe förnämligast därför att han hade ögon och fantasi för allt detta. Den oblandade realismens smör- och brödnoveller börja både i Sverige och annorstädes väcka äckel i magarna, ej därför att de icke kunna vara smakliga i sig själfva, utan därför att för liten omväxling i rätterna skämmer både matlust och matsmältning.»
Att »efterbilda naturen» var en lösen, som Rydberg endast under vissa villkor kunde uppställa såsom konstnärligt giltigt, ty med sin danske meningsfrände Goldschmidt hyllade han i eminent grad åsikten, att »det sedda beror på ögonen som se», i detta fall, att subjektiva faktorer alltid spela in i människans naturuppfattning.
Bi]ron hade redan skrifvit:
Are not the mountains, waves and skies, a part
Of me and of my soul?
Och den schweiziske ästetikern Amiel har förklarat »landskapet» icke vara annat än en själsstämning.
Liknande synpunkter häfdar Rydberg. I sin sympatiska anmälan af G. R. Nybloms Valda Dikter, införd i Handelstidningen 26 juli 1877 en af hans få litterära uppsatser från denna tid dröjer Rydberg vid Nybloms ord:
»Drömmens verk är icke sångens, lifvet själft är poesi»
Källa: Project Runeberg ·