Sida 47
BILDE R UR FAUST 18 07
47
Hafva vi en gång gripits af denna olycksaliga kärlek, skola vi förakta lustan, äfven då vi hvila i hennes armar. Epikuri svin, som aldrig skådat stjärnorna, må, välbelåtet grymtande, låta sig bortleda af vällustens sminkade sköka; de stackars människobarn, som fått något af örnens längtan, men ej hans vingar, dö hellre på klippan med ögat mot solen.»
Förvisso är det något af en vingbruten örns själfbikt i denna bild af Henrik Faust.
Teckningen af Faust afslutas med en öfversättning af den stora Faustmonologens slut, hvilken öfversättning rätt mycket skiljer sig från den slutgiltiga på 1870-talet.
I teckningen af Mefistofeles (i första »bilden») karakteriseras dennes artskillnad från den vidunderlige Beelzebub, från den sublime, djärfve Lucifer och från afgrundsplebejerne, »afgrunds-hydet» af råare djäflar, som »när de besöka jorden ej duga till annat än att plåga månadsrasande och fara in i svinahjordar». Mefistofeles är åter den kalle, cyniske, kvicke, världsvane satan. Studiet af »djäfvulens historia» hade skänkt Rydberg blick för genusbegreppets differentiering.
Dråpligt är kapitlet om Wagner, den andelösa lärdomens och bildningshögfärdens målsman. Här har Rydberg nedlagt allt sitt hat till det akademiska kälkborgeriet och skråsinnet. Såsom inledning därtill lämnas den skildring af skoltvång och lärdomstorka, hvilken i omarbetad skepnad från 1870-talet anfördes i del I, sid. 57.
Den sista »bilden» utgöres mest af öfversätt-ningsprof — Fausts och Wagners vandring samt Meüstos besök hos Faust.
Källa: Project Runeberg ·