Sida 787
SLUTORD
761)
i senantikens skulptur, och skall något hufvud sättas såsom sinnebild på hans tankevärld och diktvärld, så är det förvisso Antinous, ynglingen från Hadrianus' och nyplatonismens tid, hvilken redan blickade tillbaka på antikens storhetstid som på ett härligt förflutet, i hvars anletsdrag Rydberg fann en grubblande mystik och tillika Hellas' vana men trånsjuka och under en skenbar lifsförnyelse bortdöende värld.
Ty hans Antinousideal är — såsom ban själf tolkat skepnaden i Ildefonsogruppen — tillika en Nare i ss us. Han stirrar icke endast ängsligt och utan återvändo i världsströmmen för att spörja: hvadan och hvarthän, för att utspeja den gåta, som hvarje släkte efterforskar och finner olöst, ban är icke blott grubblaren, som spörjer, om den marmor-kalla Anankes orsaksväg eller skapartankens och skaparkärlekens stig är den rätta. Han är ock en Narcissus, som brinner af trånad till det ideala, och som icke anser sig hafva nått detta ideal förlän trånaden förtärt allt jordiskt i hans väsen och ban själf ingått i evigheten.
Denna evighet tillhör nu Viktor Rydberg. Den tillhör ock det yppersta ban tänkt, velat och diktat. Ty själf har ban sjungit:
Hvad rätt d u tänkt, h v ad du i kärlek vill, hvad skönt du drömt kan ej afliden härjas; det är en skörd, som undan honom bärgas, ty den hör evighetens rike till.
Källa: Project Runeberg ·