Alin, Oskar Josef, universitetslärare, häfdatecknare, statsvetenskaplig författare, politiker, föddes i Falun d. 22 Dec. 1846, blef 1865 student i Upsala, 1872 filos. doktor och docent i statskunskap derstädes samt utnämndes 1882, efter V. E. Svedelius, till Skytteansk professor vid Upsala universitet. Dels med, dels utan offentligt understöd har A. för forsknings- och studieändamål företagit åtskilliga resor till främmande arkiv och universitet. 1881 erhöll han uppdrag att i Baden undervisa prinsessan Viktoria, Sveriges-Norges nuvarande kronprinsessa, i Sveriges språk, historia och literatur. 1881 och 1882 meddelade han undervisning i statskunskap åt prinsarna Oskar och Karl. 1885–92 och sedan 1894 har han varit censor vid mogenhetsexamina. A. är ledamot af Vitt. hist. o. ant. akad. (1889) och Vet.-soc. i Upsala (s. å.). Vid jubelfesten i Upsala 1893 kreerades han till juris hedersdoktor. Bland A:s af trycket utgifna skrifter må följande nämnas: Bidrag till svenska rådets historia under medeltiden (gradualafh., belönt med Geijerska priset, 1872), Om svenska rådets sammansättning under medeltiden (bland festskrifter i Upsala universitets årsskrift, 1877), Sveriges nydaningstid från år 1521 till år 1611 (1878: utgör 3:dje delen af det på Hj. Linnströms förlag utgifna verket »Sveriges historia från äldsta tid till våra dagar»), Skildring af trettioåriga kriget (1878: i den af E. Wallis utgifna »Illustrerad verldshistoria»), 12:te delen af B. v. Schinkels »Minnen ur Sveriges nyare historia» (1881, 1893), Strödda bidrag till svenska statsskickets historia (i »Hist. tidskr.», 1884–87), Svenske konungens rätt i fråga om nedsättning af tullbevillningsafgifter enligt 1809 års regeringsform (bland »Smaaskrifter tilegn. A. F. Krieger», 1887; äfven utg. separat, 1890), K. M:s rätt öfver besparingarna (inträdestal i Vitt. lust. o. ant. akad. 1890), Den svensk-norska unionen (2 dlr, 1889–91). Det sistnämnda arbetet utgör otvifvelaktigt en af A:s betydelsefullaste vetenskapliga insatser. Det representerar en bestämd vändning i den unionshistoriska forskningen, som icke blifvit utan sin återverkan på de unionspolitiska förhållandena. Det har derjämte gifvit uppslag till flere arbeten, hvilkas författare byggt vidare på den genom detsamma lagda grunden. Dess utgifvande föranleddes af det behof, som yppat sig att söka klargöra den norska grundlagens tillkomsthistoria och rättsliga karakter, emedan vidt skilda meningar uttalats om denna urkunds ställning i och betydelse för unionens statsskick. Arbetets hufvudtankar äro följande. Genom freden i Kiel 1814 afträddes de norska stiften till Sveriges rike. De åtgärder för Norges besittningstagande, som sedermera vidtogos, buro prägeln af svenska regeringshandlingar, de underhandlingar, som efter konventionen i Moss (Aug.) 1814 höllos om de förändringar, som Eidsvoldskonstitutionen på grund af föreningen skulle undergå, fördes mellan svenska regeringens kommissarier och norska folkets ombud, deras resultat, grundlagen af d. 4 Nov. 1814, är en öfverenskommelse mellan Sveriges statsmakt och Norges folk, för hvilkens ändring kräfves båda parternas samtycke. De statsrättsliga konseqvenser, som från denna historiska utgångspunkt dragits, kunna sammanfattas sålunda. Föreningen grundar sig, rättsligen sedt, på freden i Kiel. Unionen deremot är en sedermera af Sverige under den frivilligt antagna formen af norsk medverkan företagen organisationsakt inom området för dess folkrättsligt erkända suveränitet. Unionskontraktet (sammanfattadt i Norges grundlov och riksakten) bär derför prägeln af en från Sveriges sida gifven garanti för Norges statsrättsliga ställning, och Norges rätt inom unionen sträcker sig lika långt som denna garanti. Absolut likställighet rikena emellan har i öfverensstämmelse härmed icke antagits såsom allmän princip för unionen, utan erkänts endast för vissa bestämdt angifna fall, såsom konunga-, förmyndareval o. d. A:s författareskap präglas af klarhet och precision i framställningssättet samt af en synnerlig noggranhet och omsorg vid sjelfva materialets behandling. Vidare har A., i förening med E. Hildebrand, ombesörjt utgifvandet af 1:sta delen af »Svenska riksdagsakter 1521–1544» (1887) och utgifvit »Regeringsformen af d. 6 Juni 1809 med motiver» (1889), »Sveriges grundlagar» m. m. (5:te och 6:te uppl., 1891 och 1894).
Af Upsala läns landsting, hvars ledamot A. är sedan 1884, hvars vice ordförande han på grund af tingets val var 1890–93 och till hvars ordförande han af K. M:t nämndes 1894, insattes han 1888 såsom ledamot i riksdagens Första kammare. Der slöt han sig genast till tullskyddsvännerna, och som bevis på det förtroende, som från kammarens sida snart nog kom honom till del, kan anföras, att han, efter att 1889 hafva fungerat såsom suppleant i konstitutionsutskottet, 1890 insattes som ordinarie ledamot af samma utskott, hvilket han vid alla följande riksdagar hittills (1895) tillhört, och att han 1894–95 invaldes till medlem af förstakammarprotektionisternas tiomannaråd samt i Mars 1895 valdes till en af kammarens sex ledamöter i det af konungen då äskade hemliga utskottet. På initiativ af A. och (inom Andra kammaren) af Rydin beviljade riksdagen 1890 1,500 kr. årligen till fortsatt utgifvande af »Svenska riksdagsakter». I frågan om fixeringen af riksdagsmännens antal har A. principielt ställt sig på en annan ståndpunkt än den, som slutligen vann seger. Han ville nämligen göra gällande, att de olägenheter denna reform afsåg att undanrödja lämpligare kunde afhjelpas derigenom att de stora städernas representationsrätt minskades, och han förordade derför tillämpandet af en rörlig qvotsiffra med en skala stigande efter städernas folkmängd, en synpunkt, som sedermera framhölls af en statsrådets ledamot (Gilljam), när den k. proposition, hvilken föranledde de nu gällande bestämmelserna i detta ämne, beslöts. Mest bemärkt såsom politiker har A. emellertid blifvit genom sin hållning i unionsfrågan. Hans egenskap af framstående unionsvetenskaplig fackman har naturligtvis utgjort en ytterligare anledning till att hans krafter på motsvarande politiska gebit tagits i anspråk. Ur hans penna har ock det märkliga betänkande flutit, som konstitutionsutskottet vid 1891 års riksdag afgaf öfver det af K. M:t då framlagda unionsförslaget, och hvilket, om än ej formligen af riksdagen antaget, dock kan sägas hafva tjenat såsom ledtråd för riksdagens och särskildt Första kammarens unionspolitiska uppträdande under de följande åren. A:s ståndpunkt i unionsfrågan kan i korthet uttryckas sålunda: unionen är ett vigtigt medel för beredandet af fosterlandets välfärd och bör derför främjas och upprätthållas på ett sätt, som med Sveriges lifsintressen är förenligt, och så länge detta är möjligt. O. V.