Älta

Älta, folkmed., egentl. detsamma som frossa, särskildt hos barn (t. ex. lönälta; se Frossa); en hos allmänheten gängse, gemensam benämning på hvarjehanda barnsjukdomar, hvilka läkarna anses icke förstå, och som begripas endast af s. k. »ältfruar», »ältgummor». Ofta tala dessa om »ältkakor», inre, sjukliga bildningar, som barnet »ältar ihop». Om de dermed menade en förstorad mjelte, som ibland förekommer hos klena barn, så vore uttrycket begripligt. Men ältfruarna påstå, att barnet »ältar på hvad som hälst». Man kan vara viss på att hvarje kroniskt inre lidande hos ett barn blir af dylika »fruar» förklaradt vara älta, och de säga sig t. o. m. kunna se på »ögonkornen» (tårkanalens mynning) huruvida barnet har älta. Förf. af dessa rader har träffat barn med lungsäcks-inflammation, bukhinne-inflammation, bröstkatarr m. m., hvilka förklarats lida af älta, och säkert är, att många barn duka under till följd af allmänhetens grundlösa åsigt att endast ältgummor skulle förstå denna mystiska sjukdom. Bland de af dem använda ältkurerna må följande nämnas. Ältgräs, Ranunculus Flammula, nyttjas på det sätt, att den färska örten krossad bindes på insidan öfver handlederna (»på pulsarna»). Ältgräset innehåller en skarp, retande saft och drager upp blåsor, som ofta efterlemna svårläkta sår. Ältstenar, »små stenar af slät trapp, utmärkta af håligheter», anses bota, om de hängas på det sjuka barnets bröst. Af de många olika ältsalvorna torde »assessor Trafvenfelts ältsalva» vara den mest begagnade. Den innehåller icke mindre än 13 beståndsdelar (lagerbärsolja, tjära, sönderskuren hvitlök, gult vax, oxgalla, kamfer o. s. v.). Salvan bredes på lärft samt fastbindes på barnets mage och »på pulsarna» vid handlederna. Den skall qvarligga i nio dygn, och under den tiden får barnet icke tvättas! O. T. S.