Barndiet, den för barnaåldern lämpliga och passande anordningen af födan. Denna anordning är af synnerligen stor vigt, emedan barnets tillväxt och utveckling, dess helsa och välbefinnande, ja dess lif, i väsentlig mån bero deraf. Ju yngre barnet är, dess nödvändigare är det, att dess föda är naturlig och fullt passande. Naturen har derför också till föda åt det späda barnet anvisat modersmjölken, hvilken innehåller alla de näringsämnen, som den späda organismen behöfver för sin fortväxt och utveckling. Ägghviteämne, fett, kolhydrat, vatten och salter -- dessa för lifvet nödvändiga och oumbärliga näringsämnen -- finnas nämligen deri, och detta tillika i den proportion, att modersmjölken ensam och med uteslutande af all annan föda utgör den bästa näringen för det späda barnet. Under de förste åtta dagarna efter förlossningen är hon till sin sammansättning något olika med den sedermera afsöndrade mjölken, deri nämligen, att hon innehåller en större rikedom på fasta beståndsdelar, i synnerhet på fett. Derigenom verkar hon ock synnerligen välgörande på det nyfödda barnet, dels emedan hon genom sin lösande förmåga främjar afgången af det s. k. barnbecket, dels ock emedan hon genom framkallandet af en högre värmeproduktion verkar skyddande mot yttre inflytelser just under de förste dagarna af barnets lif, då barnet i det nya medium, hvari det lefver, måste sjelf producera sin lifsvärme. Redan 6--12 timmar efter födelsen bör barnet läggas till moderns bröst -- detta underlättar mjölkafsöndringen --, och sedan bör digifningen ordnas på lämpligt sätt. Detta sker, derigenom att, så vidt möjligt är, barnet lägges till bröstet endast på någorlunda bestämda tider; på fullt bestämda kan det ej ske, emedan barnets sömn kommer emellan och gör, att afståndet mellan digifningarna blifver den ene gången något olika mot den andre. Man kan antaga, att under 1:sta och 2:dra lefnadsmånaderna det i allmänhet är tillräckligt, om barnet lägges till bröstet hvarannan eller hvar tredje timme på dagen och hvar fjerde eller femte under natten. Med tilltagande ålder ökas afståndet mellan digifningstiderna, så att barnet, då det är några månader gammalt, får föda endast hvar tredje eller fjerde timme på dagen, hvar femte eller sjette på natten. Detta är en vigtig sak i afseende på barndieten; ty om magen öfverlastas, följer deraf alltid mer eller mindre svåra digestions-rubbningar.
Barnet bör födas uteslutande vid modersbröstet, tills det fått åtminstone sina första två tänder. Med tändernas genombrott gifver oss naturen visserligen anvisning om att barnet kan fördraga äfven artificiel föda. Ända till 10--12 månaders ålder mår det dock väl af ett fortsatt uteslutande diande; men efter sistnämnda tid behöfver det äfven annan föda. Sedan barnet hunnit öfver första lefnadsåret, är modersmjölken nämligen ej tillräckligt närande för detsamma, hvilket förhållande synes bero dels på den ringa halten af salter i mjölken, dels ock på att qvantiteten af qväfvefria ämnen i densamma då är för liten för barnet, som redan vid denne ålder närmar sig de naturens lagar, hvilka i afseende på nutritionen äro gällande för äldre personer.
Om modern af en eller annan anledning är hindrad från att gifva di åt sitt barn eller är dertill oförmögen, så bör hälst en amma (se d. o.) anskaffas. Kan detta icke ske, så är barnet hänvisadt till artificiel näring. Den på samma gång lättast tillgängliga och mest passande födan är då ko-mjölken. Denna är dock i afseende på sin sammansättning så till vida olik qvinno-mjölken, att hon innehåller mera både ostämne, fett och salter, men deremot mindre socker och vatten än den sistnämnda; och hon är äfven deri olik qvinno-mjölken, att hennes ostämne vid magsaftens påverkan utfälles i fasta, hårda klumpar, då deremot ostämnet i qvinno-mjölken afskiljes i lösa flockor. Detta gör ock, att ko-mjölken svårare fördrages: hon är, med andra ord, mera hårdsmält. För att i någon mån hjelpa detta och således göra ostämnet mera lättsmält tillsätter man till ko-mjölken något alkali, antingen en lösning af soda -- l del på 100 delar vatten -- eller ock Karlsbadvatten. Qvantiteten af detta vatten eller af sodalösningen i förhållande till mjölken bör vara l del på 5 delar mjölk. Den bristande qvantiteten socker kan ersättas antingen med litet vanligt socker eller med mjölksocker; dock är intetdera alldeles nödvändigt.
Den ko-mjölk som användes måste vara af god beskaffenhet, nyligen mjölkad, oskummad och uppkokad; frisk mjölk bör hemtas åtminstone 2 gånger om dagen och gifvas barnet ljum, 36--37° C. Det är här liksom vid digifningen af vigt, att barnet får sin föda på någorlunda bestämda tider. Sugflaska bör användas, och denna måste hållas ytterligt väl ren. Genom underlåtenhet i sistnämnda afseende misslyckas ofta den artificiella uppfödningen, ty den i flaskan qvarvarande mjölken surnar, och till och med en ytterst ringa qvantitet sur mjölk deri inleder snart sur jäsning i den nytillsatta mjölken. För att den artificiella uppfödningen skall lyckas, fordras derför hos den, som har, vården om barnet sig anförtrodd, icke blott tålamod och uthållighet, utan ock den största noggranhet och renlighet.
Likasom det naturligt uppfödda barnet bör ända till tandsprickningen lefva uteslutande af modersmjölken, så bör äfven det artificielt uppfödda intill nämnde tidpunkt lefva uteslutande af ko-mjölk, försatt med något alkali. Efter denna tid kan såväl åt det ena som åt det andra gifvas jämte mjölken äfven annan föda, men denna väl afpassad och ej i för stor mängd. Stärkelsehaltig föda, hvilken är den vanligaste, bör vara så beredd, att stärkelsen är antingen helt och hållet eller delvis förvandlad till dextrin och socker (t. ex. malt-extrakt, skorpor, rostadt bröd). Den så vanliga mjölvällingen, hvari stärkelsen ingår fullkomligt oförändrad, är således ej passande; den kan ej ännu digereras, hvarför dess bruk hälst bör förvisas till tiden efter första lefnadsåret. Af animaliska födoämnen äro jämte mjölken såväl buljong som ägg, i synnerhet gulan, passande och i allmänhet tjenliga för barnet under senare delen af det första lefnadsåret. A. K.